Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweninger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var endast på sådana, han gjorde intryck, bevisar ju fallet
Bismarck. Han var helt enkelt en personlighet - det var nyckeln
till gåtan och därtill en, som inte var utan förstånd och
människokännedom. Men att han inte alltid begagnade denna, bevisar ett
fall, som jag själv upplevde. Han blev en gång kallad till en
mycket fin, mycket rik och mycket sjuk gammal herre, som i över 25
år legat förlamad i ryggmärgslidande. Oerhört oortskämd, som
denne blivit under tidernas lopp, ringde han ett par gånger under
konsultationen på sin betjänt för småsakers skull. Då gick
Schweninger bort till skrivbordet, tog en sax och klippte av
ledningstråden och sade: "Så - nästa gång ni vill er betjänt något, så hasa
er ned från bädden på golvet, kryp bort till dörren och ropa
genom den på betjänten - jag- tänker, ni skall betänka er tre
gånger, innan ni gör det igen." Hans tanke, som gick ut på
väckandet av s jävdisciplin, var ju riktigt, men han tog denna gång
fel på person. Ursinnig över denna brutalitet att demolera
sakerna i hans eget hus, lät den gamle patienten Schweninger på ett
fint sätt förstå, att han avstod från hans hjälp, även om den vore
en sådan, ocrr*Schweninger insåg för sent, att han gått för långt.
Schweninger hade nog mycket, som skulle kunnat giva ämne till
en stor läkare, och han var naturligtvis inte utan varken
kunskaper eller begåvning. Men han var mera Svärmare och fantast än
nykter kritiker och vetenskapsman. Och det gick honom därför
som alla dessa, vilka av en i och för sig berättigad reformiver och
ovilja mot slentrian och dogmatism själva råka mer och mer in på
slentrianens och dogmatismens avvägar. Den sanna aktningen för
vetenskapen saknade han fullkomligt och vad som hos olärde
kvacksalvare som t. ex. Kneipp och andra kunde ursäkta deras
misshugg, nämligen deras brist på vetande, kunde inte
Schweninger taga i anspråk som förmildrande omständigheter. Han var
ju ändå akademiskt bildad, och den omständigheten, att han
druckit ur vetenskapens källor, försvårar blott hans skuld att söka
som lärare dämma av dessa, bara därför att han fann dem
förorenade. Han var trots sin eger skåp av läkare en "lekman",
d. v. s. en, som experimenterade utan det^rätta vetenskapliga
allvaret, och en lärd kvacksalvare, som var så mycket farl;gare, som
han kunde ge sina vidunderligheter skenet av vetenskaplighet och
som han genom sin läkarelegitimation hade fria händer och
formell ansvarsfrihet. Och ändå sitta många hundratals människor
i alla världens hörn, vilka ha honom att tacka för månget gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
