Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - -- Psykoanalys och yoga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till följd härav erkänner Schmitz psykoanalysens oumbärlighet,
men tillika dess otillräcklighet och därmed sammanhängande fara
för själens sunda utveckling. Detta beror på Sigmund Freuds
uppfattning av personligheten. Han ser i upplevandet av den egna
personligheten ingenting annat än narcism, auto-erotism. På det
sättet borttränger han det personliga livets alla värden. Den ende
bland psykoanalytikerna, som verkligen har blick för värdenas
betydelse, är C. G. Jung, som ej blott eftersträvar psykoanalys,
utan även själssyntes: ett verkligt uppbyggande av personligheten,
vars själsinnehåll analyserats. Detta är enligt Schmitz alldeles
nödvändigt. Det är ej nog med att människan får klart för sig, vad
hon hyser inom sig, utan hon måste även uppleva den starka
skapande kraften, som skall träda i vanmaktskomplexens ställe.
Eljest stannar själen kvar i sin sönderslitenhet och sjunker lätt ned i
sitt föregående tillstånd.
Därför måste psykoanalysen kompletteras med yoga. Detta
sanskritord är närmast besläktat med det svenska ordet "ok". Yogan
är en metod, varigenom människan förenas med sitt sanna väsen,
med vad mäster Eckhart kallade "själsgrunden". Människan
måste försjunka däri, och detta sker i vår europeiska kulturvärld
enligt Schmitz’ mening allra bäst genom vad Nancyskolan med
Baudouin i spetsen kallar "kontention", som till skillnad från
uppmärksamheten, "attentionen", är ett tillstånd av avslappnad
receptivjtet, mottaglighet utan ansträngning. Så får självsuggestion
sålunda uppbygga den nya personligheten. Och det karaktäristiska
för denna självsuggestion är även enligt Smitz’ mening, att viljan
med dess ansträngningar och strävan måste helt utestängas.
Här stöta vi på det allra svagaste i hela Schmitz’ framställning:
hans oförmåga att uppskatta viljans betydelse. Ja, stundom får
man det intrycket, att förf. ej tror på viljans existens. För honom
existera blott Eros och Logos, drift och förnuft. Något "jag vill"
finns ej i Schmitz’ psykologi. Hela viljans mysterium är i varje
fall uteglömt. Den hjälp, som människan äger i en upptränad
vilja, förbises helt. Vlijegymnastik och viljeinspiration, såsom
Fr. W. Foerster intrycksfullt skildrat dem för oss, saknas helt och
hållet. All strävan, all ansträngning betecknas som ej blott
gagnlös, utan rentav skadlig. Blott en kombination av Freud och
Baudouin är mäktig att lösa knuten och skapa personlighet. Så
befrias enligt Schmitz’ mening psykoanalysen och försjunkandets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
