Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FIKON OCH DADLAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det rörde henne desto mera, som hon
mindes henne som en ung och svärmisk flicka.
Bordduken tycktes henne inte längre så ful.
Hon hade inte heller lust att gå.
— Du undrar, kan jag förstå, över hur
jag reder mig, sade Vera liksom svarande
på Ragnhilds tysta frågor. Vill du höra
det? Jag säger inte, att jag reder mig,
ytligt sett reder jag mig väl inte bra alls,
men jag har någonting, ser du, något, som
är mitt eget.
Ragnhild såg det hemlighetsfulla leendet,
som hon så väl kände igen från
skymningsstundernas förtroliga småprat, och
aktade sig väl för att fråga. Det där leendet
brukade förr i världen betyda något
fantastiskt, som Vera så gärna timrade upp i
sitt huvud, redan förut fyllt av drömmar.
Vad det än betydde, inte var det pengar,
om vilka hon nyss förut så misstroget
yttrat sig.
— Jag har något, sade hon, och åter for
det hemlighetsfulla leendet över hennes
ansikte. Det liksom tände ögonens nyss så
slocknade blick. Det låter kanske dumt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
