Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DET OMMÅLADE HUSET - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det hade varit en sådan här sensommardag
då också. Men då lågo åren, som nu gått
förbi, framför dem i stället för bakom dem,
och de hade ej haft en aning om vad dte
där åren skulle föra med sig.
Nej, nu kunde han inte låta bli att se på
henne. Hon smålog. Det retade honom en
smula att hon föreföll så oberörd. Var
då det enda som kunde väcka hennes
intresse det där gamla huset som man målat
om? Det irriterade honom även att
Henderson följde dem i hälarna. Förr hade det
aldrig funnits någon Henderson. Nu hann
Henderson upp dem.
— Vi skulle ju gå ut på hamnpiren, sade
Henderson och såg förebrående på Sonja.
— O, ja visst! utbrast hon, då kanske
vi inte få sällskap längre, herr Friis!
Det blå skimret sam kring hennes ögon,
och en solstråle som listat sig fram mellan
bokarnas löv darrade oroligt på hennes
vita klänning.
— Adjö — så länge, sade hon och
räckte sin förre man sin hand, och Thure
Friis tog de sista orden som ett slags löfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
