- Project Runeberg -  Handbok för driftpersonal vid statens kraftverk / 1. Elektroteknikens grunder : elektriskt ljus och värme : kraft- och mättransformatorer /
139

(1942-1943) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Elektriskt ljus och värme - H. Urladdningslampor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

H. Urladdningslampor.

De urladdningslampor, som fått den största användningen, äro de s. k.
lysrören, i vilka man utnyttjar ljuset från anoden, dvs. den positiva
elektroden. En viss betydelse ha även glimlamporna, i vilka man utnyttjar
glim-Ijuset, vilket bildas vid katoden.

Lysrören ha ett högt ljusutbyte, men de flesta typerna ge ett färgat ljus.
Detta är mindre lämpligt för bostadsbelysning men har funnit stor
användning för signaleringsändamål, i film och reklamtjänst etc. och har visat
sig värdefullt för vägbelysning och inom industrin.

Lysrörens färg beror på den i röret förekommande gasen samt på
rörväggarnas färg. Vid ofärgad rörvägg erhålles exempelvis rött ljus från neon,
blågrönt ljus från kvicksilverånga, intensivt gult ljus från natriumånga etc.
Lysrören kunna utföras både för likström och växelström. De byggas vidare
dels som kallelektrodrör, dels som glödelektrodrör.

Kallelektrodrören ha stort spänningsfall vid elektroderna och erfordra
därför ganska hög spänning samt utföras i regel för växelström. I serie med
röret måste det finnas ett motstånd eller en induktansspole. Röret fylles med
ädelgas, eventuellt med tillsats av metallångor. Gastrycket i lysröret är
normalt 2—3 tusendelar av normalt atmosfärtryck. Ljusutbytet är 12—18 lm/W
och den erforderliga elfekten vid normala utföranden 20—35 walt per meter
rörlängd. En nackdel är den höga spänningen mellan elektroderna, ca 1 000
voit per meter rörlängd vid vanliga rördimensioner.

Glödelektrodrören ha elektroder av någon svårsmält metall, överdragen
med oxid av någon av de alkaliska jordmetallerna, t. ex. barium, eller en
blandning av sådana oxider. Genom användning av dessa metalloxider kan
katodspänningsfallet nedbringas till ett mycket lågt värde.
Glödelektrodrören kunna därför användas vid normala nätspänningar. Upphettningen
av elektroderna kan ske med hjälp av en särskild strömkrets, eller genom
att urladdningen själv får lämna det erforderliga värmet.

De viktigaste glödelektrodrören äro de numera ganska vanliga
natrium-och kvicksilverlamporna, som ha ett ljusutbyte av ej mindre än 35—70 lm/W.
De äro avsedda uteslutande för växelström och i princip lika konstruerade.
De bestå av ett inre urladdningsrör, som innehåller två huvudelektroder
och en eller två tändelektroder samt en ädelgas och en mindre mängd
natrium eller kvicksilver. Urladdningsröret är inneslutet i en yttre glaskolv.
Mellanrummet mellan glaskolvarna är evakuerat eller gasfyllt för att få
till stånd konstanta driftförhållanden. Tändningen sker, genom att det i
inkopplingsögonblicket uppstår en glimurladdning mellan tändelektroden
och den närbelägna huvudelektroden. (Tändelektroden är förbunden med
den andra huvudelektroden över ett motstånd med högt ohmtal.) Härigenom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:07:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/handrift/1/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free