Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Asynkronmaskiner - B. Rörelsejämvikt och vridande moment - C. Asynkronmotorns olika drifttillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Om en motor drives vid en spänning, som är något avvikande från
märkspänningen, erhålles en annan momentkurva. Det visar sig härvid, att
momentet blir nära proportionellt mot kvadraten på spänningen. Både
startmomentet och maximimomentet komma alltså att ändras, likaså
eftersläpningen vid fullast. Approximativt blir eftersläpningen omvänt proportionell
mot kvadraten på spänningen.
En trefas asynkronmotor skall enligt svenska normerna (SEN 22) i varmt
tillstånd vid märkspänning och märkfrekvens kunna utveckla ett
maximi-moment, som är minst 60 % större än vridmomentet vid fullast. Därifrån
undantagas vissa speciella motorer med högt startmoment, hos vilka
maximimomentet ej behöver vara mera än 40 % större än fullastmomentet.
Startmomentet hos normala trefasiga motorer blir vid märkspänning och
vid direkt tillslagning i regel större än fullastmomentet, upp till 50 %
större. Man har vid motorns konstruktion möjlighet att utföra motorn med
högre eller lägre startmoment inom vissa gränser, alltefter de uppställda
fordringarna.
C. Asynkronmotorns olika drifttillstånd.
Asynkronmotorn kan betraktas som en transformator, varvid
transformatorns primärsida motsvaras av statorn och sekundärsidan av rotorn.
Den principiella skillnaden är, att rotorn avger mekanisk effekt, under det
att transformatorns sekundärsida avger elektrisk effekt.
Om asynkronmotorn går i tomgång, alltså med nära synkront varvtal,
är rotorströmmen relativt obetydlig och endast så stor, att den till rotorn
överförda effekten förmår hålla rotorn i gång, vilket i huvudsak innebär,
att friktionsförlusterna övervinnas. Den från nätet upptagna strömmen i
statorlindningen utgöres huvudsakligen av en magnetiseringsström, som
alstrar ett roterande flöde. Då statorjärnet magnetiseras, uppstå förluster
till följd av virvelströmmar och hysteresis på liknande sätt som i
transformatorn, och statorlindningen upptager därför från nätet även en mindre,
aktiv strömkomposant. Den resulterande tomgångsströmmen, i det följande
kallad /„, är i regel av storleksordningen 20—40 % av märkströmmen, och
effektfaktorn är av storfeksordningen 0,1—0,3. Vid långsamgående motorer
samt småmotorer blir dock tomgångsströmmen större, upp till 60 à 80 %.
Det i maskinen alstrade magnetiska flödet får en sådan storlek, att det i
ankarlindningen inducerar en motverkande spänning, som är av ungefär
samma storlek som klämspänningen men motriktad denna. Den inducerade
spänningen blir dock något mindre, och skillnaden utgöres av
statorlindningens vektoriella spänningsfall.
Vid belastning tillkommer ett bromsande moment på rotorn från det
belastningsobjekt, som motorn driver. För att rörelsejämvikt skall inträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
