Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Kraftöverföringars elektriska egenskaper - A. Luftledningar - 6. Spänningsfall och förluster med hänsyn tagen till ledningens kapacitet - 7. Avledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
forsstationen inmatar i Vännäs 10 MW och uttager 5,5 MVAr. I Porjus äro
inkopplade reaktorer, som förbruka 16 MVAr.
På de i figuren visade ledningssträckorna alstras sammanlagt 22,3 MVAr
på grund av kapaciteten, under det att förlusterna på grund av ledningens
induktans endast uppgå till 12,4 MVAr, varför alltså ett betydande
nettotillskott av reaktiv effekt uppstår. Bemärkas bör, att förstnämnda siffra är
beroende av spänningen men oberoende av belastningsförhållandena i
övrigt och att sistnämnda siffra är beroende av belastningsströmmen.
En granskning av förhållandena beträffande den ifrågavarande
överföringen visar, att effektfaktorn på hela ledningen är kapacitiv, i det att den
reaktiva effekten transporteras i motsatt riktning mot den aktiva effekten.
Detta sammanhänger med de eftersträvade spänningsförhållandena. Man
kan nämligen genom lämplig fördelning av den reaktiva effekten minska
spänningsfallet och även överföra betydande effektbelopp vid en nära nog
konstant spänning.
7. Avledning.
Förutom de tidigare omnämnda effektförlusterna i kraftledningar, som
bero på ledarens motstånd mot strömmen och som bruka benämnas
strömvärmeförluster, har man vid högre spänningar också ett annat slag av
förluster, som med ett gemensamt namn kunna benämnas avledningsförluster.
Den egentliga avledningen hos en kraftledning beror på att man aldrig
kan fästa ledarna vid absolut isolerande material. Såsom framhållits i kap. 2,
har även en isolator en viss ledningsförmåga för den elektriska strömmen
och kommer därför att avleda en viss ström till jord.
Isolatorns isolationsmotstånd mot jord är ganska varierande och beror
på luftens fuktighetshalt, på avsättningar på isolatorns yta av stoft o. d. och
i vissa trakter även på saltbeläggning på isolatorn. På det hela taget blir
dock strömförlusten mycket obetydlig, och vid moderna kraftledningar kan
man fullkomligt bortse från motsvarande avledningsförluster.
Därtill har man att räkna med ett annat slag av avledning, som brukar
benämnas strålningsförlust eller korona och som innebär strömförlust genom
den ledaren omgivande atmosfären. Koronan kan ge sig till känna, genom
att den alstrar ett svagt sken (glimning eller synlig korona), och brukar
också kunna iakttagas, genom att den förorsakar ett visst brus.
Koronan beror på att spänningen överstigit genomslagshållfastheten hos
det luftskikt, som befinner sig närmast ledaren. Den spänning, vid vilken
detta inträder, benämnes den kritiska spänningen. Denna kan höjas, genom
att ledaren utföres med större diameter, och för att koronan ej skall bli av
nämnvärd storlek vid högre spänningar, måste ledaren ha tillräckliga
dimensioner. Det är detta, som bl. a. föranlett införandet av ihåliga linor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
