Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Kraftöverföringars elektriska egenskaper - B. Kabelledningar - 2. Förluster - C. Överföringsförmåga och stabilitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
per km och fas vid 22 kV. För en fasmantlad trefaskabel eller en
enfas-kabel erhållas med samma area och under samma förhållanden vid 22 kV
ca 140 och vid 66 kV ca 700 W per km och fas.
Virvelströmsförlusterna i blymanteln äro proportionella mot strömstyrkans
kvadrat. Man kan därför enklast taga hänsyn till dessa förluster genom
att räkna med en motsvarande ökning av ledarens likströmsmätta resistans.
Denna ökning blir vid trefaskablar ca 1 % och vid fasmantlade kablar ca
2 %. Vid en trefasanläggning med enfaskablar blir tillägget mycket större
och vidare i hög grad beroende av förläggningssättet. Det kan variera
mellan 20 och 200 %.
Till de ovannämnda förlusterna komma hysteresis- och
virvelströmsförluster i järnarmeringen. Dessa äro i hög grad beroende av kabelns
utförande och materialet i armeringen. Vid trefaskablar kan man räkna med
att förlusterna motsvara 5—10 % tillägg till ledarens likströmsresistans.
Vid förlustberäkningar kan man enklast taga hänsyn till de totala
tillsatsförlusterna, dvs. såväl dielektriska förluster som virvelströmsförluster och
hysteresisförluster genom att räkna med en motsvarande ökning av ledarens
likströmsresistans. Vid kablar för normalt förekommande värden på
spänning och frekvens och vid en ledararea upp till ca 300 mm2 kan man räkna
med följande tillägg, nämligen vid trefaskablar med gemensam järnarmering
10—15 %, vid oarmerade enfaskablar 20—25 % och vid armerade
enfaskablar och gynnsam förläggning ca 35 %.
C. överföringsförmåga och stabilitet.
En kraftlednings dimensionering bestämmes i allmänhet ur ekonomiska
synpunkter, i det att man med högre spänning och större ledningsarea och
därav betingad högre kostnad ernår mindre överföringsförluster. Därjämte
finnes emellertid en viss bestämd gräns för den maximala effekt, ledningen
kan användas för, och motsvarande maximala överföringsförmåga kan
bestämmas av olika faktorer.
Man kan sålunda tala om en termisk gräns för överföringsförmågan
beroende på ledarens uppvärmning. Denna sammanhänger dels med
belastningen, dels med omgivningens temperatur. Uppvärmningen är av
speciell betydelse med avseende på kablar, enär isolermaterialet endast tål en
ganska begränsad temperaturstegring. Vid grövre kablar får man sålunda
ej räkna med mera än 1 à 2 A/mm2 kontinuerligt. Även vid luftledningar
kan man ibland få taga hänsyn till temperaturen. Om en ledare av koppar
blir utsatt för hög temperatur, kan nämligen materialet förändras genom
uppvärmningen, i det att kopparn mjuknar. För att undgå denna risk
bör man för en ledare, som kan utsättas för stark solbestrålning, ej tillåta
större strömtäthet än ca 6 A/mm2 kontinuerligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
