Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Ångkraftstationer - C. Förbränning - D. Bränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
De viktigaste brännbara beståndsdelarna i använda bränslen utgöras av
kol och väte. Vid fullständig förbränning härav erhållas endast koldioxid
(kolsyra) och vatten. Av fasta bränslen får man dessutom vid förbränningen
en viss mängd aska eller slagg, bestående av obrännbara beståndsdelar.
Den för en fullständig förbränning erforderliga mängden syre kan enkelt
beräknas, om man känner ämnets kemiska sammansättning. Härvid får
man utgå från att förbränningsluften innehåller 21 volymprocent syre och
79 volymprocent kväve, varav endast syret deltager i förbränningen.
Om man förbränner exempelvis rent kol, bildas därav koldioxid, varvid
volymen av den bildade koldioxiden blir exakt lika stor som volymen av
det ingående syret vid samma tryck och temperatur. Tillför man exakt
den erforderliga kvantiteten förbränningsluft, skulle sålunda rökgaserna
innehålla 21 % koldioxid. I verkligheten har kolbränslet även några procent
väte, som också förbruka en del syre, och vidare är det ej möjligt att endast
tillföra den teoretiskt beräknade luftmängden för att få fullständig
förbränning, utan det måste alltid finnas något luftöverskott. Koldioxidhalten i
rökgaserna kommer därför alltid att ligga under 21 %.
Om den tillförda förbränningsluften ej är tillräcklig för fullständig
förbränning, bildas även en viss mängd koloxid. En bestämning av
koldioxid-och koloxidhalten i rökgaserna kan därför användas för att kontrollera
förbränningen.
Den teoretiska koldioxidhalten vid förbränning av stenkolsbränslen utgör
ca 18,6 %, under det att den vid brännolja på grund av den större
vätehalten är lägre eller ca 16 %.
Det erforderliga luftöverskottet beror på bränslets konsistens och på
eldningsanordningarna. Vid rosteldning i ångpannor brukar man räkna med
ca 50 %, vid kolpulver- och oljeeldning är det tillräckligt med 20—25 %,
och vid gasformiga bränslen kan man möjligen räkna med ännu lägre siffror.
D. Bränsle.
Till bränslen räknas sådana brännbara ämnen, som förekomma i stor
utsträckning och i stora mängder i naturen. För att ett sådant ämne
skall kunna komma till praktisk användning, måste dock värmevärdet
stå i visst förhållande till kostnaderna för ämnets tillvaratagande och
framställning.
Den viktigaste faktorn hos ett bränsle, bortsett från kostnaden, är dess
värmevärde, vilket anger den mängd värme, som kan utvinnas vid
förbränningen. Värmevärdet mätes i kalorier per viktenhet och uttryckes
vanligen i kcal/kg.
Man brukar skilja mellan effektivt värmevärde och kalorimetriskt värme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
