Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Ångkraftstationer - D. Bränsle - 1. Fasta bränslen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
värde. Med effektivt värmevärde menas den värmemängd, som alstras vid
fullständig förbränning av ett kilogram av ämnet med förbränningsvatten och
bränslefuktighet i ångform. Det kalorimetriska värmevärdet utgör
motsvarande värmemängd vid en sådan förbränning, att vattnet bildas i flytande
form. Detta värde kan erhållas direkt vid experimentell bestämning med
kalorimeter. Ur detta beräknas sedan det effektiva värmevärdet. För
praktiska förhållanden är endast det effektiva värmevärdet av intresse.
Med avseende på den kemiska sammansättningen kan man skilja mellan
bränslen, som bestå av enbart kol, av kol och väte samt av kol, syre och väte.
Förutom de nämnda ämnena innehålla de flesta bränslen, såsom förut
nämnts, vissa mängder obrännbara beståndsdelar, vilka vid förbränning
alstra aska eller slagg, och dessutom ofta en mindre mängd svavel.
Olika bränslen bruka efter aggregationstillståndet uppdelas i fasta,
flytande och gasformiga. Man kan också med hänsyn till framställningen indela
dem i naturliga och förädlade bränslen.
1. Fasta bränslen.
De viktigaste fasta bränslena äro stenkol, koks, brunkol, träkol, torv
och ved.
Stenkolen utgöra det i världens bränsleförsörjning dominerande bränslet.
Stenkolen äro därtill jordens äldsta bränsle. De bestå av kol och kolväten
jämte obrännbara beståndsdelar, vanligen lera och skiffer.
I Sverige är förekomsten ganska ringa. Stenkol finnas visserligen i Skåne,
men kvantiteten är tämligen liten. Askhalten är ganska stor och kan uppgå
till ca 35 %. Dessa kol lönar det sig därför endast att använda i närheten
av gruvorna eller på orter, dit de kunna fraktas för ringa kostnad. De stenkol,
som importeras till Sverige, komma huvudsakligen från England och
Tyskland. Ryssland, Förenta Staterna, Kina m. fi. länder hava också rika
sten-kolsfyndigheter.
Det i gruvorna brutna stenkolet får i allmänhet efter uppfordringen
underkastas skrädning på platsen, vilket innebär, att medföljande bergarter
avskiljas. På många platser kan man också erhålla kolet tillräckligt rent
direkt från gruvorna.
Stenkol försäljas antingen osorterade med styckekol och stybb i
blandning eller också sorterade i vissa handelsstorlekar i form av harpade kol,
nöt- och småkol samt stybb. I handeln förekommer dessutom också
kol-stybb, sammanpressad i form av briketter.
Stenkolen kunna efter ålder och sammansättning indelas i fyra grupper,
nämligen bituminösa kol, halvbituminösa kol, magra kol och antracit.
De bituminösa kolen äro mest gasrika, dvs. de ha en stor halt flyktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
