Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Ångkraftstationer - D. Bränsle - 1. Fasta bränslen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
beståndsdelar. De kallas vanligen gaskol och användas huvudsakligen för
framställning av lysgas och koks.
De halvbituminösa kolen äro i allmänhet mindre gasrika än de bituminösa,
ehuru dock en del av dem kunna betecknas som gasrika. De användas som
ångpannekol och smideskol, de mest gasrika även som gaskol.
Magra kol äro gasfattiga. De användas huvudsakligen som
ångpannekol.
Antracitkolen användas vanligen som hushållsbränsle. Antraciten är den
äldsta av samtliga förekommande kolsorter. Den brukar också räknas till
de magra kolsorterna.
Med avseende på stenkolens sammansättning är antraciten den renaste
och består av tämligen rent kol. Som exempel på sammansättningen av en
normal stenkolssort kan anges följande värden på de ingående
beståndsdelarna, nämligen 76% kol, 4% väte, 1% svavel, 10% syre, 1% kväve
och 8 % obrännbara beståndsdelar (aska).
Stenkolens värmevärde är med undantag för sämre kolsorter av
storleksordningen 7 000—8 000 kcal/kg.
Det framgår av det föregående, att förekommande stenkol kunna vara
synnerligen olika, beroende på kolens ålder och brytningsort. För att en
kolsort skall vara lämplig, fordras ej blott, att den har högt värmevärde utan
framför allt att den är lämplig med hänsyn till vederbörande eldstad.
Härvid ha askhalten och de obrännbara ämnenas konsistens synnerligen stor
betydelse. För varje användningsområde ställas därför vissa bestämda
fordringar på kolet.
För att ett stenkol med fördel skall kunna användas som ångpannekol,
behöver det ha vissa egenskaper. Askhalten bör ej vara för hög, högst ca
15%. Askans smältpunkt bör ej vara för låg, enär man då kan riskera,
att rosternas luftspalter sättas igen och att ytskiktet på murverk och övriga
värmeupptagande ytor angripas. Kolet skall ha så stor mängd
lättantändliga beståndsdelar, att tändningen blir säkerställd, vilket är av särskilt
stor betydelse vid kolpulvereldning. Om kolet ej skall förbrukas
omedelbart, bör det vara av sådan art, att man ej behöver riskera självantändning
vid lagring.
Koks erhålles jämte vissa gaser, tjära etc. genom torrdestillation av
stenkol. Koksen kan hänföras till de förädlade bränslena.
Koksens viktigaste användning är som bränsle och som
reduktionsmedel i masugnar. I vårt land använder man emellertid för masugnarna
huvudsakligen träkol, och koksen förbrukas till allra största delen för
uppvärmningsändamål.
Alltefter framställningen skiljer man på hyttkoks, som är framställd för
användning i masugnar, och gaskoks, vilken erhålles som biprodukt vid
gasverk. Den förra är fast och mekaniskt stark, den senare porös och slagg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
