| 0 |
Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster strålade klar och kastade ljus på den lantliga prästgåln, där uråldrig den låg vid den speglande viken av insjön. Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn, rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan, stundom med handen fläktande bort den skockande röken. Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet. »Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord, |
| 10 |
bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn, ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars.» Så han skrivit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam, väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen.
Men mellertid vid väven, i hushållskammaren uppställd, |
| 20 |
när med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen. Men som en spegel klart var ögat och lyste av glädje. Länge hon vävit ännu, om helgens timme ej ingått, glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla; men då hon ljudet förnam av det klingande uret i kammarn, hörde hon opp att trampa sin väv, nedlade i korgen rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken. Sedan besåg hon sitt verk, av belåtenhet lockad att småle, fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit, tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta: |
| 30 |
»Visst en sötare väv ej funnits än denna; hur vackert randar ej blått och rött och en tråd av det gula i kanten. Hade jag ren en klädning därav att bära i morgon! Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag, litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan, röd av värman och grann och nättare mycket än alla, sneglar en var på mig och avundsjukas i tysthet. Men då den aktade herrn, den rike befallningsman kommer, spotsk och förnäm och alla med vördnad vika för honom, måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är.»
|
| 40 |
Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg, öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan, medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad, strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.
Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanna, |
| 50 |
ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården. Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt, kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra, ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind, ny var även hans dräkt och undransvärdig i fägring. Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan, såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården, gammal och ung, och hans öga var milt att skåda som solsken. Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan, djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter; |
| 60 |
så av vördnad jag neg och ärnade digna på stället. Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig, utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna', sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar, ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.' Så han sade och log, och en mening låg i hans löje. Vad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat, fann jag ej då. Ett band låg över min tunga, och tårar trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren skämta som andra och ej förakta den ringare mera. |
| 70 |
Lätt dock gissar jag nu, vad han mente: att allt han förnyat, kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra levnad också och ej mer föråldras allena och ogift; men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården, därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid; åter att milt han log och lovte lörpanta det bästa, tydde på er, som den ärade vill borttöra som maka.»
Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan, |
| 80 |
blev och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor. Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen, tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga huvud, full av behag, och såg sig med fröjd och talte tillika: »Gamla Susanna, tycker ni, skulle han välja en sådan? Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes? Fy, jag är själv snart rädd för mitt överdådiga öga. Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor, sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt? |
| 90 |
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom, rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa, tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen. Dock, vad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig, söka sig brud, då som ung han älskat att leva allena?»
Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring, |
| 100 |
in i min kammare snart att höra ett ord om din framtid.»
Sagt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters |
| 110 |
spricker min kind av blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen; så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas. »
»Hå, hå», svarade, leende slugt, den gamla Susanna, |
| 120 |
tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, akta knappt värt att kasta en blick på den ärade herren, innan han bugat sig djupt och ödmjukt bett om er ynnerst. Men då han talat och sagt, vad hans hjärta bjuder att säga, blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar tid att besinna er först och går högmodig tillbaka. Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera, lära med spaknat mod, att ni ej är färdig att genast |
| 130 |
springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld, väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud, sitter ni här och har alls icke i sinnet ett avslag; skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka, hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnat, ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde hållen och lika förnäm som er ädle bedagade herre.» Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren, kom i den svala farstun och stannade, dragande andan |
| 140 |
länge och sökande tyst att kuva det klappande hjärtat. Men då hon druckit sig mätt av aftonkylan och kinden mildare brann och barmen sin våg ren saktare hävde, rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde.
Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuv till förundran; |
| 150 |
blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror. Pipan ställde han straxt med belevenhet unnan och framsteg, prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss. Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början, utan han plirade ömt och myste med munnen allenast. Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: »Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, synlig en stund, och lätt av en fläkt förskingras en annan. |
| 160 |
Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas. Därför har jag också rätt ofta i stojet av dagen, ofta i nattens lugn, på din framtid tänkt och med oro fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös. Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida. Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan dröjer ännu och kraften är kvar att råda och handla; så syns ingen, som tyngs av ålderdom och av krämpor. |
| 170 |
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad, finner du lätt, att ej mången, som han, kan skänka en flicka lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Pröva dig då, och beslut, om du vill som maka den ädle följa och gläda hans liv och dela hans håvor tillika.»
Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan |
| 180 |
»Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset, kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka, så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle. Men inredningen räcker evinnerligt länge, förgäves har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat; fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela. Men i det gamla huset är allt uppfejat och lagat, rummen drivna på nytt, allt under mitt öga, tapeter - knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blevo - |
| 190 |
satta i saln, förmaket och även i kammarn där inom, så att man där kan möta också en vinter, då kölden jagar oss in och vi älska det trevliga tjället och brasan. Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika, kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln, rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna; kanske mognar ett äpple också, om sommarn är vacker.» Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor: »Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan |
| 200 |
lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom; annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas. Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren. Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas. Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka landet och hämta oss kram! Jag säger, en klädning av siden såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp.»
Mera talade ej till sitt pris den aktade herren, |
| 210 |
utan han teg och gladdes av hopp, frikostigt i tanken välvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö, löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen.
Men på sin dotter blickade milt den vördige pastorn, |
| 220 |
hjärta, och glad i sin håg begav hon sig åter ur kammarn, svalan den glättiga lik, som, kommen av våda i rummen, bävat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda |
| 230 |
såg hon och bjöd med en vink av den lyftade handen att nalkas. Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans trappa med blommor och löv och kom rödbrusig och svettig.
Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan, |
| 240 |
Vet du, en underlig sak, en förunderlig - skratta blott icke! - vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren av en fästman.»
»Fästman!» ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde |
| 250 |
borta är lyckan ändå: för trevnaden gulnar ej axet, kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes, sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas. Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yviga bladen krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma. Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull, gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust fästa sig under håvornas glans och smitta det goda; |
| 260 |
därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta bjuder er ringare skatter kanske men gladare dagar!»
Henne med undran svarade då den vänliga Hanna: |
| 270 |
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad, finner du snart, att ej mången, som han, kan skänka en flicka lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena, ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljuvhet, veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre håvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar. Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska. |
| 280 |
Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit, rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?»
»Hå hå», suckade nu den vackra Johanna, »förgäves |
| 290 |
er jämlike till år och med er jämnlottad i villkor, se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga faller i ert och en blick, som ej mer förjagas och glömmes, blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta!» Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedrövad.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, |
| 300 |
»Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, där man sin barndoms dar har plockat som blommor av tiden, räknade ej, blott ljuva och snart förvissnade åter? Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme; ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan sutit med sömmen i famnen och tänkt. - Nu säg, vad jag tänkt då! Allt är förtroligt och kärt, var planta, bekant som en syster, skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga. |
| 310 |
Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka högre än lyckan att här få leva med egna beständigt? Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas: mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden. Därför måste väl nu den ädle begära en annan, söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet älskat och ljuvt och bättre förstår värdera hans håvor; sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket, menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas.» |
| 320 |
Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet, hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle yppa det sen och våga bedröva den ärade herren; ty i detsamma rullade fram på den banade vägen, skymd i en virvel av damm, en kärra, och vänligt i farten lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret. Denna i blinken kände igen sin väntade broder, klappade händren glatt tillsamman och, glömmande oron, skyndade ut att se och möta de komna på gården. |
