| 0 |
Ren man hälsat varann och med återseendets glädje växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn. Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen, vilken för många bestyr och förargliga rester i socknen knappt hann bygga med ord en prunkande våning och välva taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.
Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga |
| 10 |
glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna, innan han såg hans kind av förlägenhet rodna och ögat sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade: »Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt vilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling; men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta, ser av en ädel man, av den äldste, jag ägde bland vänner, liksom den varmaste även, de oförgätliga dragen. Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan, barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med varandra. |
| 20 |
Knä vid knä där sutto vi sen och delte gemensamt läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan. Men då med sommarns sprickande löv och med drivan om julen friheten kom och vi foro en var till det saknade hemmet, var det i glädjen en sorg att lämna varandra och skiljas; åter, när skolan kallade oss och ömma föräldrars armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, var det i sorgen en glädje att vänta varandra och mötas. Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne, lätt som en telning viras omkring en annan och växer, |
| 30 |
växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda. En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård bytte mot helgedomen en gång och sökte av ljusets heliga skatter en lott att äga och sprida i världen. Tävlande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena, glädde den andra också att veta och känna och lära. Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider, lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana sågo mot kommande år och mot värv, som väntade mannen, ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika, |
| 40 |
ägde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma. O, då vi skildes sen - som han sjunger, den älsklige skalden - for han för evigt dit, jag hit. Bekymren i livet kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor. Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder, levde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad; jag vid en bortglömd vik av en insjö fjärran i norden grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda. Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga, ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet, |
| 50 |
glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan, glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och livets sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan; allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad, ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom.» Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt.
Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte: |
| 60 |
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: »Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, smekt av er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda. Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara, talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta |
| 70 |
dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er. Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen, länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning! Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet visar ett drag, ej sett och ej glömt sen gladare tider.' Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!»
Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat, |
| 80 |
när med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen reste sig upp: »O, son av den älskade», sade han stilla, »bild av en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta, kom, att i dig jag må famna ännu den ädle som bortgått. Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän, bjuden för sommaren blott, må du leva och röras ibland oss, kär som en skänk av himlen, en son, är du kommen, och tacksam tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser.»
Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg |
| 90 |
Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet, där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten. Varsam, full av förundran och rädd att störa den gamle, började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning; men till sin dotter talade då den vördige pastorn: »Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers kyss åt en yngling ge, som så främmande varit dig hittills! Se, för en framtid är han din bror, en son av din faders ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster.»
|
| 100 |
Sagt; och en ljuv, lätt flammande sky, halvmulen av oro, spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet. Tvekande stod hon, dröjde och teg, men milt i sin bävan föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat. Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan, fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd. - Icke ett ord blev talat. Med ömt, halvt tvekande saktmod drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar. |
| 110 |
Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt, tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet.
Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen, |
| 120 |
bjuda mig blommor och löv, och likväl oprydd för de komna står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas av mossväggarne där, med mörknade tavlor behängda; ser han då ut, som vore han van att mötas av sådant? Kunde jag komma mig opp och företaga mig något, skulle jag lättare bli och den oförklarliga oron lämna min själ. Vad tåras jag för, vad suckar jag över? - Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam |
| 130 |
sitter vid väven jag då och kastar min spole och ryser, när stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst. Min bror är borta och borta även den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar; allt är ödsligt och hemskt, som i gravar går man i rummen. Nån gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan, skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer mulen och pratar en stund och berömmer sin boning och reser. Är då så ljuvt allt detta, och borde jag annat än gråta, borde jag annat än gråta också för sommarn? En okänd |
| 140 |
väntas och visar sig knappt, förr'n redan han är som en broder, kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta. Vad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?» Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta en blomdoft liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas.
Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer, |
| 150 |
sätta buketter i glas för rummen och kammarn på vinden fylla med blomster»ångor, att ljuvt för de komna den första natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas. Först dock på hushållskammarn en blick av vana hon fäste, öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna såg, då, med kinderna flammande än och ögat i tårar, upp från väven hon steg och försökte att härma ett löje.
Genast glömde sitt värv den tjänande tärnan och ställde |
| 160 |
»Varför», sade hon, »ser jag en tår i ert mulnade öga, vilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?» Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan, leende glatt, som om ren hon visste det väntade svaret.
Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas, |
| 170 |
Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret! Vilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer, kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme sitta som jag här inne i kvalmen av häggarnas dofter, se, om ditt huvud ej tynges till slut och ögonen rodna!» Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.
Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna, |
| 180 |
lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren.
Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan |
| 190 |
fylldes och gärna hans ensliga liv jag förljuvat och tröstat, mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal. Nu, då en gäst har kommit från vitt avlägsnade länder, okänd, mer än en sky, hit driven av vindarna, okänd, talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras av kärlek. Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke själv i mitt innersta du, att jag ej blir sluten av skygghet. Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen, syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken? Nej, med sin spensliga rock kring livet och hatten i handen |
| 200 |
sprang han från kärran och lyste av fröjd, då han gjorde sin hälsning. Sen - och jag finner det själv, hur tokig jag blir, då han nalkas - ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig, liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon. Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna, är det av kärlek ej, men av hat, åtminstone vrede, att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom, när han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott.» Sade och bävade skygg och tryckte sig närmare tärnans vänliga famn och gömde i den av blygsel sitt anlet.
|
| 210 |
Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappas svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn. Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt. Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade: »Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda; innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker, hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket samlats till lekar ren och berett lusteldar för natten.» |
| 220 |
Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra ljudet av klockan, som slog i detsamma, och glädjas att träffa allt som förut så förtroligt och kärt, i det älskade hemmet; hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten. Men då hon klätt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan. |
