| 0 |
Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster; mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar kommo från ängarne än och lekte med ångor av blomstren.
Lätta, med svävande steg, som hade av vingar de lyftats, |
| 10 |
havet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder? Här är grönska och färger och liv. Otaliga holmar skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga. Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet, öppnas en vidare rymd av vatten, och trevliga byar skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran. Åter på andra sidan vad fält av odlade tegar, bördiga, höljda av brodd, omgivna av skogiga höjder! Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna |
| 20 |
skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan. Här, där skymningen nu oss möter i skuggan av barrträd, här är siskornas lund, hit komma de första om våren, smekas på granarnas skott eller yvas och sjunga i toppen, liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad. Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen, skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka. Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar; |
| 30 |
innan han anar det själv, är han nere på buren, och nätet faller omkring och sången är slut och friheten borta. »
»August», sade med bannande röst den vänliga systren,
Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade: |
| 40 |
»Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror, stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda lär man dock skynda, om blott av ett älskande hjärta man lockas.»
Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden |
| 50 |
växte av åldriga björkar en lund, värderad och hägnad. Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löven började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos, samlades orrar ibland helt tama och åto i träden. Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta, smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och hytte, ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke, skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!' Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo, ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt. |
| 60 |
Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom, mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt. Denne dock hälsade ej men tryckte blott hatten i pannan djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan. Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet: 'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtvivlan och bortgick; varför krossade du den arme?' Men hör, vad hon svarte: 'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?' Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar. |
| 70 |
Nu, säg själv, vad grymmare är: att skjuta en fågel eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?»
Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden |
| 80 |
lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet.»
Honom svarade rörd den vänliga systern och sade: |
| 90 |
nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden revar och krokar och sen begynna att fiska på allvar. Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan. Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla, isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes. Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre kunde han styra sin färd, var gång han syntes ånyo; tills att av hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter. |
| 100 |
Då - en afton det var, och jag gick allena på stranden, lockad av blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt - fann jag mig, innan jag visste därav, helt nära hans koja. Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma, ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning, innan jag vandrade bort. - Så trädde jag in i hans stuga. Ensam syntes han där, på sin halmbädd vilande stilla; mattare var hans öga än förr och vitare kinden; döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet. |
| 110 |
Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han huvu't, hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäva till källan, hämtade vatten och gav den döende gubben att dricka. Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog, tog han min hand i sin darrande hand och talade detta: 'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen!' Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa, |
| 120 |
utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida. Luften strömmade in, glatt hördes den jagande måsen ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar bruten allenast av fiskarnes slag, som lekte vid grunden. Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet, var det en stråle av fröjd, eller syntes det vara det endast, efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans huvud sjunkit mot skuldran och livet med sorger och glädje försvunnit? Hyddan lämnade jag med bävande hjärta och tillslöt dörren och vågade ej, förr'n redan jag nalkades hemmet, |
| 130 |
stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande. Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben, nej, långt mer som det minne, jag får, sen jag länge betraktat fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna, solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla, sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider.» Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick.
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, av ålder |
| 140 |
dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen, blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten, glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne. Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen höjde sig furar mot skyn, halvbrända, med glesnade kronor; icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen av åsen.
Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös |
| 150 |
klädda i skimmer ännu av aftonens mattade purpur. Skaror av vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan, medan en annan fyllde dess rum med växlade färger. Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor, kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad, hördes ur dalarna blott; och ibland till de döende ljuden fogade ljuvt vallhjonet en ton, mångdubblad av eko.
Men till sin vän han talte, den främmande, full av förundran: |
| 160 |
är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen. Här visst ser jag den bok, på vars strålande sidor du läsit allt, vad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta, jag och min syster och du, och fördrevo med aningar kvällen. Lyckan av människans lott och kärleken, friden och glädjen lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar, vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden. Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken av eko, fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej anglar, leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta? |
| 170 |
O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln segla de kring, framtindra ibland i en stråle av solen, blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften; var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska? »
Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans |
| 180 |
mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam. Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta, gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon, någon att sluta mig till i en allvarsammare timme. Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklarat! Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad över naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet. Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala, |
| 190 |
säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt, se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom'. O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar dröjde hos oss, hur vore det ljuvt att kunna med henne växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast! Låt mig höra ett ord, vad heter hon? Namnet allena vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne. Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?»
»Fråga ej», svarade glatt den främmande, »ingen i världen |
| 200 |
hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker. Hyllad av egna och främmande, snart enväldig och nyckfull, växte hon opp, men kär för oss alla förblev hon beständigt. Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen, kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke; fordrade åter hon spotskt, vad hon önskade, lydde man nästan, lydde, om än förtretad ibland, och visste ej varför. Sådan kom hon en höst till staden, och klubbar och kaffen började nu. På en kväll var ren lantflickan en moddam. Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig, |
| 210 |
tog hon i dansen ett steg, lornjerades, viskades, mystes; allt var lyckat och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt. Då först blev hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo; kom en annan, som ej, kan tänka, behagade henne, fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa, innan den finaste skymt av en rynka han såg på prinsessans näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet. Då kom även er bror, en vild björnunge från norden, |
| 220 |
teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra; inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera, satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljuvast. Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll såg man i den med glesnade löv, tungt svävande dimmor, bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen. Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast, mera av under rikt och av drömmar, vakande drömmar. Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria |
| 230 |
lyssna också, och man såg, att hon häpnade först av förundran, liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna. Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit drömmande kvar i vår krets. Förgäves! Följande afton kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast. Äntligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån gång, dolde hon tjusningen ej, och det övermodiga ögat svällde av tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick. Vilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag! |
| 240 |
Hemma förtrolig hon blev; på en dans saktmodig och enkel trädde hon in, besvarande milt var mötande hälsning. Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad, lika mot alla hon var, och även den ringastes hyllning fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke. Gladare nalkades snart var människa henne, och mindre slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes. Sådan var hon, försök att föreställa er henne, full av växlingar blott, nyss en, nu åter en annan! Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen».. Leende avbröt |
| 250 |
vännen hans ord: »Kom», sade han, »följen mig; källan vid stranden måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom.» Sagt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen. Snart till källan man kom. Av himlens skimmer bestrålad, outtömlig och klar, där låg den i bädden av blommor, lik ett människoöga, vars frid, ej rubbad av stormar, dallrar av ljus blott än och av livets åder i djupet.
Tysta vid brädden av den nedsatte sig alla och drucko, |
| 260 |
närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes av sällhet; men på den främmandes bild föll flickans öga i källan. Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra, älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke; innan hon visste det, log dock hans blick mot hennes och möttes. Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände hur kinderna redan tändes av glöd, och hon såg med bävan sitt rodnande anlet blottat i källan för ynglingens blick. - Då seglade vänligt, färgat i purpur, ett moln utöver den speglande böljan. |
| 270 |
Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad, se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet glödde, och flyktig en skymt av en tacksam glädje allenast röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet.
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodern, |
| 280 |
skönare, än han beskrev, och mildare, ljuvare, bättre. Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes broder din hand! så önskar hon, syster mot syster i byte; så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!»
Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset |
| 290 |
Skonande fällde han stenen och såg, hur den bävande modren sam vid hans fötter ännu och trotsade döden av kärlek, tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde. Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden, lockad av fågeln och rädd att störa de båda vid källan. Snart dock vände han om och spanade redan på avstånd, spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter.
Famnad av ynglingens arm stod skön i den bleknade kvällen |
| 300 |
men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga. Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt: »Nu, vad säger vår far, då vi så förlova oss alla hastigt utan att nämna ett ord åt honom på förhand? Åkta dig, Hanna, i hast kanhända förlovningen upphävs.»
Skämtande talte han så: men med oro hörde dock flickan |
| 310 |
glömt hans önskan och sin, att leva beständigt i hemmet, glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast. Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo, innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta. Så av de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad.
Knappt av vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden |
| 320 |
Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan, steg hon på sidan av vägen och väntade. Vänligt till henne talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan: »Varför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna, släpar om dagen och vilar ej ens, när aftonen nalkas? Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker.»
Så hon sade; ett svar gav icke den gamla tillbaka, |
| 330 |
steken i grytan torkar och bränns och den vördige pastorn sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard. Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten, blir det i sommar kanske, ert bröllop, säg, om ni redan svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?»
Sakta talade åter till henne den vänliga flickan:
|
| 340 |
Själv hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt, drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljuva bekymmer fördjupad. Men när trappan man hunnit och lätt från sitt huvud hon hatten lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter, tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bävan öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn.
Tung av mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle |
| 350 |
Skön i sin slummer han låg, ohunnen av sorgen och oron, skön, som den åldrige är, då de glesnade lockarna vitnat, läpparnas purpur är slut och kinderna vissnat och sjunkit, medan en lång, lång levnad av ljus och förtröstan och kärlek röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, |
| 360 |
Knäböjd nära hans fot vid den älskade ynglingens sida, stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga; slutligt sänkte hon tyst sitt huvud och tryckte med varma läppar en kyss på hans vilande hand. Förvånad ur slummern väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar, såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga skarpt med en ljungelds hot mot den främmande. Se, vid hans anblick veknade blixten och smalt i en tår. Glatt öppnande famnen tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar. |
