Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
sträckte ut armarna ock hjälpte henne utför
klippavsatsen ned på deras soffa.
Redan det första ögonkastet hade övertygat
honom om att av det egensinniga barnet, som
sprungit ifrån honom i skogen, fanns nu intet
hos henne. Det var den unga kvinnan, som kom
till honom.
— Jag bar mig dumt åt, viskade hon blygt.
Han kysste de skälvande läpparna om och om
igen.
— Vad jag saknat dig!
Och han tryckte henne hårt intill sig.
När de sedan sutto hand i hand på stenen,
vände hon en sorgsen blick mot honom, och
aldrig hade trånaden i den varit intensivare.
Men hon sade ingenting.
— Har du läst breven? frågade han.
— Ja.
— Vad tänker om dem?
Hon smålog, fast gråten skälvde kring
läpparna.
— Inte är det för den dömda att döma sina
domare.
— Gunnel!
Hela hans inre uppreste sig mot de omdömen,
som hon böjde sig för med denna fina, sårade
stolthet.
— De ha rätt, vi äro ej av samma anda, du
och jag, sade hon med för henne ovanlig stillhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
