Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Trots hennes lugn var det febrila i hennes
utseende mer starkt än annars. Ögonen brunno
som stjärnor, och det lågade i hyn.
Han såg utåt havet, som blänkte i
skymningen, och han pressade hårt hennes hand i sin.
— Låt oss se i stort, Gunnel! Äro vi ej barn
av samme Fader? Har ban ej skapat oss båda
och återlöst oss? Är inte hans anda allt
omslutande, allt genomträngande? Du liksom jag
lever, röres och har din varelse i honom, även
om du inte ännu själv har det klart för dig. Han
älskar dig — skulle jag då inte också få göra
det?
— Somliga av dina meningsfränder tänka
inte så.
— Men det är inför Gud vi stå, du och jag,
och inte inför människor, sade han häftigt.
— Vi stå tyvärr inför människor också, de
anse sig kunna ha mycket att säga om oss, sade
hon med en anstrykning av vemodig humor.
Hon iakttog honom förstulet, undrande hur
mycket av hans vänners uppfattning i grunden
var hans egen, ty vore det bara mot deras och
ej mot sin egen han stred, skulle han väl då
strida med detta pinsamma allvar?
— Vi bry oss ej om vad människor säga, sade
han trotsigt och drog henne intill sig.
— Inte gör jag det, det har jag inte ett ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
