Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
— Inte kan jag nu fortsätta med
föreläsningarna, jag tänkt hålla i vinter på arbetarnas
klubbaftnar och som intressera mig så.
— Det kan du väl inte, medgav han. Men
med åtskilligt annat kan du nog fortsätta.
— Inte med mycket. För resten intresserade
mig de där klubbaftnarna mest av allt arbetet.
Och sedan, när den här olyckstiden är över,
klagade hon, då blir jag så bunden, så då kan
jag heller ingenting göra.
Han stelnade vid detta ord, och hans hand
släppte ofrivilligt hennes, ömhet och
deltagande för det lilla liv, som nalkades och hälsades
så ovälkomnande, intogo honom. Hans hjärtas
helgedom uppläts och vidgades för barnet, som
skulle komma, och han önskade, att han redan
nu kunnat omge det med sin faderskärlek för
att göra det skadeslöst för moderns själviskhet.
Men ville han göra något för det barn, han
redan ömmade för, måste han göra det för dess
mor.
— Det är långt till den tiden än, Gunnel.
Om du kunde ta bara en dag i sänder, så
skulle det gå mycket lättare för dig.
Han försökte tala vänligt, men hon märkte
dock en skillnad i hans röst, och en undran
vad hon kunde ha sagt, som stött honom,
genomfor henne. Men hon var alltför upptagen
av sin olycka, som hon ansåg det, för att län-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
