Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
— Missunnar du mig striden mot mig själv1?
fortfor lion. Vill du alltjämt stå över mig i
det som i allt annat f Ty det måste kosta dig
strid att vara som du är, det förstår jag nog,
du är inte tålig av naturen, du mer än jag.
Han drog henne ned på sitt knä och med
handen om hennes nacke vände lian hennes
ansikte så, att ha kunde läsa i det.
Hon lindade armarna om hans hals och smög
sig intill honom.
— Jag vill, att du ska vara sträng mot mig,
ty ser du, jag vill bli bättre, jag vill ...
— Vill?
— Inte bli lämnad alltför långt efter!
Han smekte hennes huvud.
— Vad menar du med att bli lämnad efter?
frågade ban ömt.
— Du är god, men det är inte jag. Men jag
ville bli det. Jag försöker, men jag är så
förfärligt självisk. Det är som att spränga berg.
Ryckvis går det, men så tar det emot, stenhårt.
Han var så rörd över denna bekännelse och
så lycklig, att han ej fann ord för vad han
kände. Skulle nu hans långa längtan äntligen
uppfyllas?
Hon såg upp med tårad blick.
— Svarar du mig ingenting.
— Du är inte långt från Guds rike, sade han
sakta med en betydelsefull darrning på rösten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
