Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Hennes läppar darrade, hon andades häftigt,
och hennes ögon hade en ödmjuk blick, full av
ånger och sorg.
— Jag ber inte, att du skall förlåta mig; jag
förstår, att du inte kan det än; jag ber bara,
att du skall försöka. O, Henning; — hon
vände bort sitt ansikte, och hennes röst sjönk
nästan till viskning — vill du inte be Gud, att ban
hjälper dig förlåta mig?
Detta tog äntligen, den sista bönen,
passionerad i sin ödmjukhet, träffade och rörde
honom. Hans hand, som legat slapp i hennes
båda, fick liv och frigjorde sig ur hennes nervösa
grepp, men blott för att genast fatta om en av
hennes händer och trycka den.
Hon vågade se på honom och mötte skyggt
hans stadiga, allvarsamma blick.
— Jag vill förlåta dig, Gunnel, sade han.
Det låg mera vilja än känsla i hans förlåtelse,
det märkte hon med dold smärta, men hon sade
sig, att hon ej kunde begära mer nu, det var
ju mycket nog, att han åtminstone ville.
2.
Garths vilja att förlåta Gunnel var uppriktig,
men det gick ändå inte lätt för honom att göra
det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
