Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Och nu var han själv märkt för livet med ett
sådant, och hon var den som märkt honom! Hon
tyckte, det var mer än hon kunde bära.
— Finns det ingenting att göra? frågade hon
med ett sista förtvivlat hopp.
— Jo ett: att inte tänka på det, sade han.
— Inte tänka på det, du dagligen och
stundligen måste plågas av! utbrast hon.
— Åh, strunt! sade han leende.
Men så blev han allvarsam.
— Vad vore det för pjunk att ynka sig därför,
att man haltar litet? Jag tänker på alla, som
bli lemlästade och krymplingar i detta fasans
krig. Dem är det synd om, men rakt inte om
mig. Det måste du väl inse, Gunnel, om du
vill ta ditt förnuft till fånga och inte ger dig
över.
— Men, att det är jag som gjort dig detta!
— Så, så! sade han lugnande. Låt oss ta det
så, att det inte var du, som gjorde det. Något
for i dig, så du inte visste vad du tog dig till.
Du såg inte dig själv i de där ögonblicken, men
det gjorde jag. Och jag försäkrar dig, att du
var bortbytt.
Hon hörde på utan att tröstas av hans ord, ty
hon tänkte på annat, som han brukat säga.
— Du brukar annars säga, att en människas
handlingar komma inifrån, som frukten ur trä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
