Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den stora frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker att se på. Du finna massa man. Dina ögon blå ...
liksom himlen. Din hud så vit... så mjuk.
Och med sitt bruna pekfinger började hon stryka
över den andra kvinnans mjuka kind. Och till Karen
Saythers ära må sägas, nu och alltid, att hon icke
ryggade tillbaka. Pierre stod stilla ett ögonblick,
gjorde så en rörelse, som om han ville gå fram till henne,
men hon gjorde ett tecken åt honom, att han skulle gå
sin väg.
Han trädde vördnadsfullt tillbaka, till dess han var
utom hörhåll, och han stod och brummade för sig själv
och mätte avståndet för ett språng.
— Han vit, han mjuk, liksom litet barn, Winapie
strök över den andra kinden också och tog så handen
till sig.
— Om liten tid moskiter komma. Hud göra ont i
fläckar, han svullna upp, åh så stor, han göra ont, åh,
mycket ont. Massa moskiter. Massa fläckar. Jag tro du
hellre resa, innan moskiter komma. Den väg (hon
pekade nedåt floden) du gå S:t Michael; den väg (hon
pekade uppåt floden) du gå Dyea. Hellre du gå Dyea.
Farväl!
Men så gjorde Karen Sayther något, som väckte
Pierres djupaste förundran. Ty hon slog armarna om
indianflickan, kysste henne och brast i gråt.
— Var god mot honom, ropade hon. Var god mot
honom!
Så lät hon sig glida ned för den branta
strandbanken, ropade ännu en gång: — Farväl! och sprang ut
i båten. Pierre följde efter henne och kastade loss.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
