Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnomod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behövde göra något. På morgonen gav jag honom den
ranson, som tillkom honom, och sände honom i väg
ensam. Kvinnan och jag gjorde allt arbetet i lägret,
lastade slädarna och spände hundarna för dem. Vid
middagstiden, när solen smälte snöskorpan, kunde vi
passera mannen, som satt med tårarna frusna på
kinderna. Om kvällen gjorde vi allt i ordning, satte hans
ranson åt sidan och bredde ut hans sovsäck. Vi gjorde
också upp ett väldigt bål, så att han skulle kunna se.
Och flera timmar efter kunde han komma linkande
och äta sin mat under klagande och stönande. Och
så somnade han. Han var inte sjuk, denne man. Han
var bara trött och utmattad av färden och svag av
hunger. Men Passuk och jag var också trötta och
utmattade av slädfärden och matta av hunger, och vi
gjorde allt arbetet, och han gjorde ingenting. Men
han hade det fettlager, som vår broder Bettle har
talat om. Och vi gav alltid mannen den ranson, som
tillkom honom — och lite till.
Så en dag mötte vi två spökgestalter, som kom
gående genom stillheten. Det var en man och en pojke, och
de var vita. Isen hade öppnat sig på Lake le Barge
och det mesta av deras utrustning hade försvunnit i
vaken. De hade var sin filt över axlarna. Om
kvällarna gjorde de upp eld och kröp samman vid den,
tills det blev morgon. De hade en liten smula mjöl.
Det rörde de ut i varmt vatten och drack. Mannen
visade oss åtta koppar mjöl — det var allt vad de hade,
och Pelly, som hade drabbats av hungersnöd, låg
tvåhundra miles borta. De sade, att efter dem kom en
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
