Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnomod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rapphöna vars kycklingar äro i nöd. Så vände jag
mig mot henne och sade: "Denne man har blivit orätt
behandlad. Ska jag ge honom en del av vår proviant?"
Jag såg hennes ögon lysa av glädje, men hon såg länge
på mannen och mig, och hon pressade samman
läpparna och sade: "Nej, det salta vattnet är långt borta,
och döden lurar på oss. Bättre att han tar denne
främmande man och låter min man Charley gå vidare." Så
gick mannen in i stillheten, i riktning mot Pelly. Men
den natten grät Passuk. Aldrig hade jag sett henne
gråta förut. Och inte kunde det komma sig av röken
från elden, ty veden var torr. Och jag undrade över
hennes sorg och trodde, att hennes kvinnomod hade
blivit knäckt av slädfärden, med dess mörker och pina.
Livet är ett underligt ting. Mycket har jag tänkt och
länge har jag grubblat över det, men för varje dag
blir det mer och mer underligt. Varför denna längtan
att få leva? Livet är ett spel, som ingen vinner. Att
leva är att slita hårt och lida ont, tills ålderdomen
kommer över oss och vi sticker ned våra händer i
den kalla askan efter en slocknad eld. Det är svårt
att leva. Med smärta drar barnet sitt första andetag,
under smärta utandas den gamle mannen sin sista
suck, och alla hans dagar är fulla av sorg och besvär.
Och ändå går han fram mot dödens öppna armar,
snubblande, fallande, seende sig tillbaka och
kämpande till det sista. Det är endast livet och vad som hör
livet till, som gör ont. Och ändå älska vi livet och
hata döden. Det är mycket underligt.
Vi talade inte mycket, Passuk och jag, under de
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
