Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där vägarna skiljas . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Död och helvete! Orden kommo långsamt över
Hitchcocks läppar, men med en ton så fylld av djup
och med sådant eftertryck, att det visade hur
överraskad och bekymrad han blev.
— Och därför står vi nu där våra vägar skiljas,
du och jag, fortsatte hon lugnt, och jag har kommit,
för att vi skulle se varandra ännu ’en gång, den sista
gången!
Hon var ett skott av en primitiv stam, och så
primitiva voro hennes traditioner och det liv, hon hade levat,
att hon betraktade hela tillvaron med en stoikers lugn,
och hon betraktade människooffer som en del av
naturens ordning. De makter, som stodo bakom ljus och
mörker, bakom vattenfall och frost, bakom knopparnas
bristning och bladens vissnande, voro förtörnade och
måste försonas. Och detta krävde de på många sätt
— de skickade död genom dåligt vatten, de gjorde
isskorpan förrädisk, eller genom gråbjörnens hårda ram,
eller genom en tärande sjukdom, som angrep en man
i hans eget tält, tills han hostade och livet i hans lungor
svann bort genom mun och näsborrar. Men dessa
makter togo också emot försoningsoffer — det var alldeles
som det skulle vara. Och medicinmannen var
förtrogen med makternas tänkesätt och träffade sitt val med
ofrånkomlig säkerhet. Det var mycket naturligt.
Döden kunde komma på många olika sätt, men ändå var
den alltid densamme — ett utslag av den allsmäktiges
och outgrundliges vilja.
Men Hitchcock tillhörde ett annat släkte, betecknan-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
