Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där vägarna skiljas . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vad säger ni om det? upprepade Hitchcock.
— Kanske det inte är så allvarligt som det låter,
svarade Hawes lugnt. Det är kanske bara en historia,
som flickan berättar oss.
— Det är inte det, som det är fråga om! Hitchcock
kände hur en våg av vrede sköljde över honom, då
han såg deras uppenbara ovillighet. — Frågan är, om
vi, om så är, ska finna oss i det? Vad ska vi göra?
— Jag kan inte finna, att det finns någon anledning
för oss att inskrida, sade Wertz. Om det är så, så är
det så, det är alltsamman. Det är nu dessa människors
skick och bruk. Det är deras religion, och den har
vi inte med att göra. Vår sak är att få tag i
guldstoftet och så komma bort från detta gudsförgätna
land. Det är inte lämpat att bo i för andra än djuren.
Och vad är de där svarta djävlarna annat än djur?
Och dessutom är det en förbannat dålig politik att
blanda sig i något som inte angår oss.
— Det är precis vad jag också menar, föll Hawes
honom i talet. Här sitter vi fyra män, trehundra
mi-les från Yukon och från allt vad vita män heter. Och
vad kan vi uträtta mot ett femtital indianer? Om vi
ställer till gräl med dem, så är vi tvungna att
försvinna; slåss vi med dem, så blir vi strukna från de
levandes antal. Och när vi nu äntligen har funnit
guld — och vid min salighet, jag ska i varje fall inte
flytta mig från det.
— Detsamma här, anmärkte Wertz.
Hitchcock vände sig otåligt till Siegmund, som sakta
nynnade för sig själv:
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
