Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där vägarna skiljas . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om ett år, om ett år vid vinlövstid,
skall igen vid din arm jag gå.
— Nåja, det hänger nog så ihop, Hitchcock, sade
han slutligen, att jag är enig med de andra. Om tre
tjog indianer ha bestämt sig för att döda flickebarnet,
så kan vi inte hindra det. Ett enda utfall, och vi
skulle försvinna från de levandes antal. Och vad
nytta kommer det att göra? De skulle ju fortfarande ha
flickan. Det nyttar inte att ställa sig upp emot ett
folks skick och bruk, om vi inte är manstarka nog.
— Men vi är ju manstarka nog! föll Hitchcock
honom i talet. Fyra vita män måste väl kunna reda sig
med hundra gånger så många röda! Och tänk på
flickan.
Siegmund klappade hunden med en eftertänksam
min.
— Jamen jag tänker ju just på flickan. Och hennes
ögon äro blå som en sommarhimmel och leende som
ett sommarhav, och hennes hår är gult som mitt och
hänger i flätor, som är lika tjocka som en mans arm.
Hon väntar på mig därute i ett bättre land. Och hon
har väntat länge, och nu, då jag* är så nära att bli rik,
vill jag inte kasta det ifrån mig.
— Och jag skulle blygas, när jag såg in i flickans
ögon och kom ihåg den flickans svarta ögon, vars blod
var över mitt huvud, sade Hitchcock hånande, ty han
var född till att kämpa för andra, och att göra saker
för sakens egen skull utan att stanna för att överväga
chanserna.
Siegmund skakade på huvudet.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
