Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När kvinnor föra krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det bottenlösa, och Freda kunde följa de andra ned
i det djupaste djup och förstod till fullo, vad som
rörde sig i henne. "Varför drar ni inte undan er
klänningsfåll", hade hon mest lust till att ropa, under den
blixtrande sekunden. "Spotta på mig, förtala mig, det
skulle vara barmhärtigare emot mig än detta". E[on
skälvde i hela kroppen. Hennes näsborrar voro
utspärrade och darrande. Men hon höll sig själv i tygeln,
hälsade tillbaka och vände sig mot Floyd Vanderlip.
— Kom med Floyd, sade hon rakt på sak. Jag vill
tala med dig.
— Vad tus..., började han häftigt, men tystnade
så plötsligt mitt i utbrottet, ty han var för klok att
fortsätta. Var tusan hade hans förstånd tagit vägen?
Hade en man någonsin befunnit sig i en mera idiotisk
situation? Han utstötte ett gurglande läte långt nere
i strupen och högt uppe i gommen, rätade på sin stora
kropp, försökte göra sig kvitt sin obeslutsamhet och
tittade bönfallande på de bägge kvinnorna.
— Ursäkta ett ögonblick... men kanske jag först
kan få lov att säga ett par ord till mr Vanderlip? Mrs
Eppingwells röst, som var dämpad och klockren, röjde
viljestyrka i varje ton.
Floyd Vanderlip såg tacksam ut. Han var i varje
fall villig nog att uppfylla hennes önskan.
— Det gör mig mycket ont, sade Freda, men det
är där inte tid till. Han måste komma med detsamma.
De konventionella fraserna gingo lätt och utan
ansträngning över hennes läppar, men inom sig kunde
hon icke låta bli att roa sig över hur otillräckliga och
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
