Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När kvinnor föra krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människorna äro endast sällskapliga, tämda och
utvecklade djur, och det är sannolikt att grekinnan på
sin tid hade handskats med vildare maskulina
exemplar av människosläktet, ty hon vände sig mot mannen
med hela helvetets flammande glöd i sina blixtrande
ögon, ungefär som en paljettsmyckad djurtämjerska
kan vända sig mot ett lejon, som plötsligt har fått for
sig, att det har en fri vilja. Djuret inom honom kröp
för piskan.
— Ja, det vill säga i morgon. I morgon, mrs
Ep-pingwell, ja, i morgon. Det var så, jag menade. Han
tröstade sig med, att om han stannade kvar, så skulle
det bli flera obehagligheter. Och för resten hade han
ju också ett avtal, som han måste uppfylla inom
kort... nere vid vattenstället mitt för sjukhuset. I
gudar... han hade aldrig värdesatt Freda som hön
förtjänade. Vår hon inte modig?
— Får jag be er om min mask, Mrs McFee.
Och denna dam, som för en gång skull var
fullkomligt mållös, överlämnade det begärda föremålet.
— Godnatt, miss Moloof! Mrs Eppingwell var
storslagen till och med i sitt nederlag.
Freda återgäldade hennes hälsning, fastän hon måste
bekämpa en längtan att kasta sig för den andras
fötter och bönfalla henne om förlåtelse — nej, icke om
förlåtelse, men om något, hon visste icke själv vad,
fastän hon åtrådde det med hela sin själ.
Floyd Vanderlip ville, att hon skulle taga hans arm*
men hon hade fångat sitt byte initt i kopplet, och samma
instinkt, som fordomdags drev kungar till att släpa
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
