- Project Runeberg -  Elefantjägaren Hans Stark /
57

(1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derföre icke så lätt. Likväl kom i detta ögonblick den
tanken för henne, att ett liknande blodigt skådespel
skulle kunna utveckla sig, som hon redan upplefvat
vid sitt tillfångatagande och faderns mördande.
Darrningen af hennes arm förrådde hennes fruktan för Hans,
men hans uppmuntrande ord återgåfvo henne snart kraft
och hopp.

Det var emellertid ett mycket farligt läge, och om
Hans’ svar icke varit så käcka och bestämda, så hade
en kamp på lif och död varit oundviklig. Till all lycka var
folket icke så nyfiket, och då dessutom kaffrerne hyste
motvilja för att i mörkret lemna sina hyddor, emedan deras
nakna fötter äro utsatta for huggormars och skorpioners
bett, så lät man flyktingarne utan vidare passera.

– Gud vare lof, så äro vi då räddade, – hviskade
Hans; – vet du, Katrine, hvart denna väg leder?

– På denna väg drifves boskapen till vattning;
den leder ned till floden och slutar på den på andra sidan
liggande slätten.

– Så snart vi alltså ha floden bakom oss, äro vi
trygge, – sade Hans, – ty vi kunna då sitta upp och
rida hela natten igenom. I mörkret kunna de icke följa
vårt spår, och med tolf timmars försprång skall det väl
lyckas oss att uppnå våra landsmän, innan vildarne
hinna upp oss.

– Men hundratals matabilier ströfva omkring, –
sade Katrine, – med hvilka vi möjligen kunna
sammanträffa.

– Till all olycka har jag förlorat min kikare, –
sade Hans. – För öfrigt är det bättre, att vi nu gifva
akt och tänka efter i stället att tala, så att man icke
måtte öfverraska oss.

Sällskapet hade emellertid uppnått floden, och sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:12:04 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hanstark/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free