Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans visste redan, att klippan kunde nås endast
på ett enda ställe; var det derföre möjligt att försvara
den smala stigen, så kunde fienden icke komma åt dem
från något annat håll.
– Två man mot hundra är visserligen ett vågadt
företag, Victor, – sade Hans, – men när allt kommer
ikring, kunna vi ju icke mera än dö, och vår sista kamp
skall åtminstone bli ärorik. För ögonblicket kan
ingenting vidare göras, och jag föreslår derföre, att vi lägga
oss och sofva ett par timmar; till solnedgången äro vi
säkra, och jag tror icke, att man skall angripa oss förr
än i morgon bittida. Katrine och hennes syster kunna
tills vidare öfvertaga vakten.
Solen hade redan gått ned, när Victor väcktes af
Katrine.
– Om dagen kan jag förlita mig på mina ögon,
Victor, – sade flickan, – men till nattvakt tror jag
icke jag duger. En fiende skulle kanske vara för slug
eller för snabb för mig.
– Det är sannt, Katie, – svarade Victor; – lägg
du dig bara att sofva, jag skall öfvertaga vakten. Har
du märkt något ovanligt efter solnedgången?
– Ingenting annat än några lejons rytande, –
sade Katrine; – äfven tyckas hyänorna redan ha
vädrat liken. Menniskor tyckas emellertid icke finnas
i närheten.
– I morgon blir det kanske stor strid, Katie, –
sade Victor, – i hvilken fienden skall vara oss femtio
gånger öfverlägsen i antal.
– Tappre män som Hans och du frukta icke för
någon öfvermagt, Victor, det vet jag. I nödfall är
äfven jag i stånd att sköta en lans eller affyra ett
skott; men vi kunna förlita oss på eder båda. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
