- Project Runeberg -  Elefantjägaren Hans Stark /
92

(1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


lansstyng kom honom att sjunka ned till sina
kamraters fötter. Tre gånger lyckades det den outtröttlige
fienden att upplyfta en af de sine till klippranden,
dock endast för att se honom sjunka tillbaka för ett
af sina egna spjut. Likväl uppmuntrade ropet: »De
ha icke något krut», ännu någre andre att våga det
farliga försöket, och först sedan tio man blifvit offrade,
gaf höfdingen befallning till återtåg för att utgrunda
en annan anfallsplan.

– Hittills ha vi segrat, – sade Hans, – och
utan att lossa ett skott. Vi få icke låta märka, att
vi ha krut, så uppgöra de kanske planer, som vi lätt
kunna göra om intet.

Det dröjde öfver en timme, innan matabilierne
åter upptogo anfallet. Hans och Victor hade posterat
sig bakom vallen för att nedsticka sina angripare, så
snart de visade sig. Medan deras uppmärksamhet var
rigtad nedåt, föranledde dem ett lätt buller att blicka
uppåt, hvarvid deras listiga motståndares plan genast blef
klar för dem. Det hade lyckats matabilierne att på en
omväg klättra upp på spetsen af den klippvägg, som sköt
upp öfver platån; när de kommit dit upp, hade de
lösgjort några stora stenar och voro just i begrepp att
kasta ned dem på holländarne, när desse märkte faran.

Klippväggen steg icke rigtigt lodrätt i höjden från
platån, utan sköt fram upptill, så att den, som ville
kasta en sten, måste luta sig långt fram för att träffa
den önskade punkten. Hade han helt enkelt släppt
stenen, så skulle den ha fallit framföre platån och ned
i klyftan utan att göra någon skada. Den yta, som
klippspetsen erbjöd, var så obetydlig, att minsta felsteg
måste slunga vilden ned i djupet. Icke dess mindre
hade någre matabilier vågat detta farliga företag, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:12:04 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hanstark/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free