Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTONDE KAPITLET.
Bernhards ridt till holländarne. – Expeditionen till de efterblifne
vännernes befrielse.
När Bernhard lemnade lägerplatsen för att med
uppbjudande af alla sina krafter skaffa hjelp åt sina
följeslagare, dref honom utom hans vänskap för Hans
och Victor äfven den böjelse han fattat till Katrines
syster. Under loppet af sitt jägarlif hade han föga eller
alldeles icke kommit i beröring med fruntimmer; den
unga flickans milda, älskvärda väsende förfelade derföre
icke att göra ett djupt intryck på honom. Sålunda
red han sin väg, i det han den ena gången efter den
andra mumlade för sig sjelf: »Ja, jag måste rädda
henne! Jag måste rädda henne!»
Bernhard stormade framåt. Lemnande berg, floder,
slätter bakom sig, fortsatte han sin resa nästan utan
afbrott hela dagen, tills det inbrytande mörkret påminte
honom om, att det var tid att tänka på att rasta för
natten.
I det han lät sin häst beta efter behag, omgaf
han ett kretsformigt rum, i hvilket han ämnade
tillbringa natten med sin häst, med torrt ris och qvistar
för att vara skyddad mot anfall af vilda djur. Dessa
senare bruka endast sällan genombryta en dylik hägnad,
enär de deri förmoda något slags fälla. Emellertid var
under de omständigheter, hvari Bernbard måste tillbringa
natten, icke att tänka pä någon lugn sömn. Knappt
hade tröttheten öfverrnannat honom, förrän han redan
i nästa ögonblick uppskrämdes ur sin slummer af tjutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
