Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
- Det är egentligen icke mycket att berätta, -
svarade jägaren, - och Hans der har nog undkommit
större faror än så. Jag bodde då vid Vinterberget och
gjorde en dag på en gammal kamp, som knappt mera
kunde användas till något arbete, ett besök hos några
grannar, som bodde ungefär tjugufem mil längre bort.
Jag blef uppehållen der litet längre, än jag tänkt, och
solen höll redan på att gå ned, när jag bröt upp för
att anträda min tre timmars återfärd. Jag brydde mig
just icke stort om mörkret, ehuru jag måste passera
ett ställe, som man kallade lejonbrunnen, emedan
talrika lejon uppehöllo sig i trakten. Som sagdt, jag red
på, och när det blef mörkt, dref jag på kampstackarn
litet skarpare, men han blef snart så trött, att han
knappt kunde krypa fram., Nå! det återstod mig
ingenting annat än att sitta af och leda kräket vid tygeln;
men snart började djuret att frusta liksom af rädsla och
blifva helt lifligt, utan att jag att börja med begrep
något af saken. Men ^när jag märkte, att det ständigt
vände på hufvudet, ansträngde jag mina ögon för att
se, hvad det egentligen kunde vara för något så der
bakom oss. Som sagdt, jag var den tiden ännu helt
ung, och j skolen derföre icke blifva förvånade, när jag
säger eder, att mitt hjerta började slå häftigare, då jag
på ett afstånd af ungefär sjuttio steg får se icke mindre
iln fyra lejon helt makligt trafva efter oss. Till en
början ville jag knappt tro mina ögon, men natten var
stjernklar och ett misstag en rak omöjlighet. Det egnaste
i saken var, att det ena lejonet tycktes frukta, att de
andre skulle taga bytet ifrån det, ty det vände sig
litet emellan med ett argt, till hälften undertryckt
morrande mot kamraterne, som då smögo sig bort som
rädda hundar, medan lejonet lugnt trafvade vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
