Elefantjägaren Hans Stark / Elfte kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ELFTE KAPITLET.

I afrikanska urskogen. -- Ett lejon spelar räddare. -- Hästarnes förlust. -- Bernhards sändning.

För den civiliserade menniskan kan det väl knappast gifvas någon minnesvärdare tilldragelse än att en gång kampera i ödemarken, och nu mera finnes det endast få länder i verlden, der detta öfverhufvud är möjligt. Menniskorna ha så utbredt sig öfver vår planet, att endast få områden bevarat sitt ursprungliga tillstånd. Det aflägsna skallet af en hund, ljudet af en klocka, ett fårs bräkande eller knallen af ett signalskott kunna höras milsvidt i en stilla natt. För att fullt njuta af en natt i vildmarken, måste man befinna sig på ett afstånd af åtminstone fyrtio till femtio mil från någon mensklig boning och i ett distrikt, der det finnes riklig tillgång på vilda djur; Indien är i allmänhet för starkt befolkadt; Amerika har endast ett jemförelsevis ringa antal vilda djur att uppvisa; Europa är menniskornas och städernas land, och således återstår endast Afrika, jägarens sanna eldorado.

ÖFVERLISTAD.

Knappt har solen försvunnit från den afrikanska horisonten, förrän det egendomliga i hans läge midt i vildmarken påtränger sig jägaren. Under en halftimme vibrerar luften af tusentals insekters surr. Derpå framskrider ur någon klyfta bland klipporna, hvilken om dagen tyckes vara alldeles öfvergifven af alla lefvande varelser, så när som på några ödlor och giftiga ormar, en vild mager gestalt och bestiger något ensamt

Öfverlistad

65

klippblock för att öfverskåda det område, hvilket natten åter lagt under hans herravälde. Om dagen kan väl menniskan kallas bergens och slättens beherskare, men om natten är det ostridigt lejonet. Från den otydligt sedda stenlika gestalten på klippan skallar ett djupt, obelåtet rytande, som, studsande tillbaka från de skrofliga bergen, återljuder som ett oredigt mummel och talar om styrkan hos det väldiga djur, som tydligen så utan ansträngning kan förskaffa sig gehör på en omkrets af några mil. Derpå afbryter ett djefvulskt tjut, åtföljdt af ett långt utdraget skrik, nattens djupa tystnad och antyder, att vargen drager ut på rof. Brådskande tysta gestalter glida förbi jägaren för att försvinna i skogens snår, i det en instinktiv fruktan tyckes afhålla dem från ett angrepp på menniskan.

Små krälande djur röra sig raskt öfver de torra bladen, medan sakta vingslag leda jägarens uppmärksamhet på en spöklik fogel, som flaxar omkring honom likt ett väsende från en annan verld.

Plötsligen spritter jägaren till vid bullret af en kamp, åtföljd af ett dödsskri, medan de uppskrämda djuren en stund springa af och an för att derpå åter sjunka tillbaka i sin ursprungliga likgiltighet. Kanske har ett lejon hemtat sitt aftonbyte midt ibland en betande hjord, eller en leopard rifvit antilopen, för hvars öfverrumplande han redan en halftimme legat på lur. Derpå följer efter larmet en så djup ostörd tystnad, att den ensamme vandraren tror sig höra de lätta, flyende molnen öfver sig eller en lidelsefullt älskad stämma från sitt fädernesland. Dock midt i faran och scenens nyhet kräfver naturen ut sin rätt: den resande inslumrar, obekymrad om hyänans skratt eller leopardens skrik, för att kanske drömma om det fjerran fridfulla hemmet.

66

Det var redan öfver midnatt, när Hans började sin vakt, medan hans följeslagare lågo i djup sömn. Systrarna skyddades för daggen genom ett öfver tre käppar upphängdt ylletäcke, som bildade ett slags tält. De båda holländarne lågo under ett par buskar och hade höljt öfver sig med hästtäcken.

Ehuru Hans höll ett fiendtligt angrepp för osannolikt, ställde han sig dock på endast några stegs afstånd från de båda flickorna och lyssnade med största spänning till hvarje ljud, som afbröt nattens tystnad, för att förebygga hvarje möjlig fara.

Så snart mörkret höljt sin mantel öfver jorden, återstår för jägaren endast ljudet till att upptäcka en annalkande fiende, ty synkraften är nu onyttig, och en man, som flitigt öfvat sin hörsel, är i stånd att urskilja ljud, som för nybörjaren äro fullkomligt ohörbara. Det är underbart i huru hög grad synens, hörselns och till och med luktens kraft är utbildad hos män, hvilka äro vana att se sitt lif beroende af sina sinnens skärpa. Vi alla förstå mycket väl att urskilja en förtrogen väns steg från en främlings, utan att vi kunna göra oss reda för denna företeelse; likaså vet den skolade jägaren genast, om en hyäna eller en antilop går förbi honom, om en menniska eller ett djur rör sig i hans närhet.

Med en blandning af öfverraskning och tvifvel trodde sig Hans strax vid början af sin nattliga vakt höra en mans steg. Under några minuters tid afbröts nattens djupa tystnad endast af de sofvandes tunga andedrägt, hvilken omständighet icke var utan sin fara, då de djupa andedragen lätt kunde tränga till en kaffers eller ett lejons skarpa öron. Hans ville likväl icke väcka slumrarena, förrän han var öfvertygad om, att han ensam icke var fienden vuxen. Han hade klart

67

för sig, att, hvem eller hvad den annalkande fienden än månde vara. denne gick till väga med den största försigtighet och endast tog två eller tre steg i sender för att derpå åter stå stilla. Denna omständighet öfvertygade honom om, att den annalkande varelsen endast kunde vara en menniska, ty ingen annan skulle handlat med så mycken försigtighet. Äfven var enskilda medlemmars af kafferstammen utomordentliga djerfhet honom noga bekant. Kaffern är en vän af vågstycken och skyr dervid ingen fara. Derföre höll Hans för möjligt, att någon kaffer följt efter dem i afsigt att öfverfalla dem under sömnen för att vid återkomsten till sin kraal kunna skryta med sina hjeltedater.

Hans fattade sin jagtknif hårdt i högra handen, böjde sig nästan ända ned till jorden och väntade med spänning på sin fiendes annalkande. De sofvandes snarkningar vägledde tydligen mannens sakta, smygande steg, ty i mörkret var det omöjligt att urskilja något.

Under några minuter hörde Hans icke ett ljud och började redan tro, att hans motståndare icke vågade sig fram, då han slutligen nästan med förskräckelse på knappt femton stegs afstånd såg en man, hvilken med höjdt spjut just måttade till kastning. Gestalten tycktes ha uppstigit ur jorden, så ljudlöst hade den smugit sig ända inpå dem, och hade en mindre beslutsam och skarpsinnig man än Hans haft vakten, så hade en fullständig öfverrumpling varit oundviklig.

Med en lika så tyst som försigtig rörelse samlade Hans hela sin kraft och störtade plötsligt framåt, i det han med sin långa knif utförde ett par hugg i sin fiendes rigtning. Men antingen hade han beräknat afståndet origtigt, eller hade fienden hastigt undvikit honom, ty han fann intet motstånd, snafvade öfver några

68

rötter och föll, så lång han var, till marken. I ett nu var han åter på benen, men icke ett spår stod att upptäcka af hans motståndare, och allt hvad han kunde iakttaga, var ett sakta prasslande bland bladen. Detta var emellertid tillräckligt för att öfvertyga honom om hans fiendes närvaro; när derföre Victor och Bernhard vaknade vid bullret af hans fall och frågade hvad som förefallit, hviskade Hans: En ensam matabili har försökt öfverfalla oss under sömnen.

-- Hvar är han? -- sade Victor, -- har han undkommit?

Innan Hans kunde svara, afbröt ett nytt buller, hvilket kom de tre männen att hårdare omfatta sina gevär, den djupa tystnaden, medan de båda flickorna vaknade med ett anskri af förskräckelse. Det var ett lejons ursinniga rytande, åtföljdt af ett menskligt dödsskri, knastrandet af något skört, och derpå det belåtna grymtandet af ett vidunder, som fångat sitt byte.

-- Matabilen har fallit offer för ett lejon, -- hviskade Hans, -- och har följaktligen kanske räddat en af oss. Katie, var utan fruktan. Faran är förbi, lägg dig åter och försök att sofva. Vi behöfva först bryta upp om två timmar.

-- Hvad var det för ett förfärligt buller, Hans? Jag drömde, att du vardt dödad.

-- Nej, Katie, jag är frisk och sund, gud vare lof, det var endast ett vildt djur, som förorsakade larmet. Lägg dig att sofva igen och var öfvertygad, att vi tre skola hålla god vakt.

-- Vi måste nu alla hålla oss vakna, -- hviskade Hans till sina följeslagare, -- ty detta lejon kan locka hit andra. Vi vilja sätta oss rygg mot rygg och icke yttra ett ord, förrän det är oundgängligen nödvändigt;

69

vårt och de stackars flickornas lif beror nu af skenbart obetydliga småsaker.

De tre männen satte sig, så att en hvar af dem kunde öfverblicka en tredjedel af horisonten, och ingen fiende närma sig från hvad rigtning som helst utan att blifva sedd. Natten var så stilla och klar, att man kunde höra hvarje ljud på betydligt afstånd. När lejonet knipit sitt byte, hade det släpat bort det endast några steg och derpå börjat sin måltid. Sedan djuret stillat sin hunger och dragit sig tillbaka en kort sträcka för att sofva, kastade sig andra smärre djur öfver qvarlefvorna af måltiden.

De stackars halft uthungrade hästarne hade man sorgfälligt bundit för att hindra dem att springa bort. Deras frustande och deras oro utvisade, att de voro medvetna af sin fruktansvärda fiendes närhet, men deras svaga tillstånd tycktes nästan ha gjort dem likgiltiga för faror, som under andra omständigheter skulle ha gjort dem utom sig.

Sedan en lång tystnad och den spändaste uppmärksamhet öfvertygat jägarne, att ingen ögonblicklig fara hotade, hviskade Hans:

-- Lejonet hade utan allt tvifvel våra hästar i kikaren, när matabilen kom i vägen för det. Jag förvånar mig öfver, att icke ännu en krigare var med honom.

-- Det är eget, att han råkade i klorna på ett lejon i samma ögonblick, som han tänkte öfverfalla oss, -- hviskade Victor; -- det är första gången, som ett lejon visat mig en tjenst; det har besparat oss krut och bly.

-- Morgonen är nära, -- sade Hans, -- det blir ljusare i öster. Om bara hästarne ville hålla ut, ty af dem beror hufvudsakligast vår säkerhet! Huru långt torde vi ännu ha qvar till våra landsmän?

70

-- Vi behöfva ännu en ridt på minst tre dagar, innan vi hinna fram, tänker jag, -- sade Bernhard.

-- Minst, -- sade Victor, -- och träffa vi på fiender under vägen, så dröjer det ännu längre, ty vi måste då göra en omväg.

-- Det är nu ljust nog att se efter hästarna, -- anmärkte Hans; -- äfven måste vi låta dem beta, innan vi kunna tänka på uppbrott.

De tre männen reste sig och gingo fram till hästarna, hvilka erbjödo jägarnes öfvade öga en beklagansvärd anblick. Af de fem djuren tycktes nu endast ett ännu vara brukbart. De återstående hängde hufvud och öron och tycktes vara likgiltiga för allt. Jägarne vexlade en blick af modlöshet.

-- Om några timmar ha vi endast en häst qvar, -- utropade Hans; -- om också Katie är stark, så är hennes syster klen, och de kunna omöjligen tillryggalägga hela resan till fots. Om matabilierne förfölja oss, så äro vi förlorade.

-- Åtminstone vilja vi då dyrt sälja våra lif, -- sade Bernhard, -- min ammunition räcker till trettio skott, följaktligen kunna vi tillbakaslå ett stort antal fiender.

-- Så lätt låta matabilierne icke slå sig tillbaka, -- anmärkte Hans; -- de storma fram i massa, och om äfven några falla, så ha dock de andra kommit oss in på lifvet, innan vi fått tid att ladda om.

Medan ännu jägarne pratade i den första gryningen, hade Systrarne slutit sig till dem, och då Katrine hörde den sista anmärkningen, gissade hon genast, att hästarne voro oduglige att fortsätta resan.

-- Vi kunna gå till fots, Hans, -- sade hon, i det hon lade sin hand på hans axel, -- vi orka nog att gå.

71

Hans hade på nytt vändt sig till hästarna och sade nu:

-- Det finnes ännu en möjlighet, att rappen är frisk. Du, Victor, eller du Bernhard, sitter genast upp och rider till vårt läger. Der meddelar du våra vänner, att vi blifvit efter i vildmarken. Jag har ännu hästar stående der och tviflar icke på, att man skall hjelpa oss. Vänd derpå tillbaka med hjelp och hästar, och vi äro räddade.

-- Och hvar ämnar du hålla till så länge, Hans? -- frågade Victor.

-- Vi begifva oss till den der höjdkedjan; der finnas hålor och klyftor nog, hvarest vi kunna finna en smygvrå för Katie och hennes syster; förlita dig i öfrigt på en gammal van jägare. Så länge jag lefver, skola de hvarken svälta ihjel eller tillfångatagas. Hvem af eder vill således begifva sig af? Det är lika farligt det, som att stanna. Du, Bernhard, är den lättaste och bör följaktligen kunna rida fortast. Om sex dagar är du tillbaka, och till dess ha vi vant oss vid lefnadssättet.

-- Om Victor icke har något deremot, så vill jag gifva mig af och detta ju förr dess hellre; men vore det icke skäl att först skjuta ned lejonet, som dödat matabilin? det torde eljest bli en obehaglig granne, då det nu fått smak på menniskokött.

-- Vi vilja hellre låta det vara, -- sade Hans; -- ett skott på en så stilla dag som i dag kan höras på en omkrets af tio mil. Äfven kan lejonet kanske blifva oss nyttigt.

-- Huru! Menar du, att det kanske skall döda ännu en matabili?

-- Icke det, -- sade Hans, -- men ju hastigare våra hästar blifva uppätna, dess bättre. Snart skola

72

gamarna infinna sig och så länge svärma kring detta ställe, som det ännu finnes en köttbit på benen. Denna omständighet skulle lätt kunna locka hit en matabili och leda till upptäckten af våra spår. Så snart vi uppnått bergen der, fruktar jag icke för något lejon; det är derföre bättre, att vi spara krut och bly för farligare fiender.

-- Det är sannt, -- utropade de båda andra; -- men låt oss för ro skull taga stället, der lejonet dödade vilden, i skärskådande.

De tre jägarne skredo försigtigt framåt åt det håll, der lejonet ännu kunde ligga gömdt, och iakttogo hvarje buske rundt omkring. Snart hade de uppnått det ställe, der matabilin blifvit söndersliten. Lejonet hade släpat kroppen med sig ungefär femtio steg och derpå börjat sin måltid, hvilken afslutats af hyänor och schakaler, så att endast ett par knotor antydde, att ett menskligt väsende här fallit offer för vilddjuren.

-- Detta hade äfven kunnat blifva vårt öde, -- sade Hans, i det han pekade på qvarlefvorna. -- Det var guds vilja, att vi skulle blifva förskonade och vår fiende duka under. Låt oss nu vända tillbaka och träffa våra förberedelser. Vi vilja taga sadlar och betsel med oss, då vi kunna komma att behöfva dem för de nya hästarna. Således nu till arbetet, och du, Bernhard, laga dig genast af. Du hittar väl vägen, icke sannt?

-- Jag hoppas det; mitt enda bekymmer är, att hästen icke skall stå ut. Antingen bringar jag eder snar hjelp, eller sätter jag lifvet till -- lita på mig, Hans.

Och med ett hjertligt farväl red Bernhard sin väg.

Hans företag var förenadt med icke ringa fara,

73

ty han hade att färdas öfver stora slätter, att öfverskrida floder och bergskedjor, utan att räkna möjligheten att råka i fiendens händer.