Elefantjägaren Hans Stark / Andra kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ANDRA KAPITLET.

Uppbrott. -- Bytets hemförande. -- Elefanthjorden. -- Jagten.

Knappt hade solstrålarna spridt sin rodnad öfver den östra horisonten, förrän jägarne reste sig och vidtogo förberedelser till uppbrott. Det låg i deras vanor, och var till en del äfven grundadt på en bepröfvad erfarenhet, att de icke drogo ut hvar för sig eller aflägsnade sig långt från oxarne och vagnarne, utan hela karavanen satte sig alltid på en gång i rörelse, och så snart man hittat på någon passande plats, lemnade man dem qvar der under nödig tillsyn och genomletade derpå trakten till häst eller fot för att finna spår. Hade man fått upp sådana -- alltså här de sökta elefantspåren -- så uppgjordes en jagtplan och jagten företogs.

Elefanten är ett mycket farligt djur, och ehuru han aldrig af sig sjelf angriper menniskan, utan drager sig undan vid hennes annalkande, ja till och med flyr, så

10

är han dubbelt fruktansvärd, så snart han blifvit sårad eller retad. Ingen emotstår då de kraftyttringar, hvarigenom denna jettevarelse gifver luft åt sitt raseri. De starkaste träd, hundraåriga stammar, nedbryter han utan ansträngning, och den afrikanske jägaren måste då vara dubbelt på sin vakt. Den bepröfvade och erfarne elefantjägaren vågar också aldrig utan säker betäckning följa honom till hans skogiga gömställen. Vanligen söker man genom buller eller andra skrämskott framdrifva hjorden till någon trädlös slätt, och detta tager ofta flera dagar i anspråk. Ofta måste jägaren till och med taga sin tillflykt till eldbränder för att uppnå sitt mål, och framgången af en jagt beror till större delen på, huru drifningen utfaller.

Antalet af de européer, som uteslutande för elefantjagtens skull begifvit sig till södra Afrika, är icke ringa. De förtjena hela sitt uppehälle endast och allenast genom försäljningen af sitt jagtbyte, elfenbenet, undvika boskapsskötsel och åkerbruk och genomströfva det tropiska landets vildmarker, i det de långt borta från nybyggenas gränser så väl upptaga kampen mot de vilda folkstammarna och hålla dessa på afstånd från sina stamförvandter, som ock rensa trakten från de oangenämaste grannarne, de vilda rofdjuren.

Hans Stark hade från ungdomen egnat sig åt jagten. Hans fader var en för många år sedan utvandrad holländare, som just hade beträdt den antydda banan för att såsom pionier bryta väg i vildmarken åt sina medmenniskor. Vid ett angrepp, som kaffrerne företogo mot kolonisterne, blefvo hans föräldrar grymt mördade, och sålunda befann sig Hans tidigt vara egare till en vagn, flera oxspann och några hästar. Härmed hade han medel i handen att efter bästa förmåga tillfredsställa sin jagtlust,

11

och snart förvärfvade han sig rykte såsom en aldrig felande skytt, en öfvad spårfinnare och en beslutsam elefantjägare. Äfven utmärkte han sig mera än en gång på ett lysande sätt i striderna mot kafferstammarna, och vid tjugu års ålder hade Hans Stark, »elefantjägaren», såsom man kallade honom, genom tapperhet och klok beslutsamhet förvärfvat ett betydande rykte. Huru mycket han verkligen gjorde sig förtjent af sitt namn, bevisar det nyss berättade resultatet af den föregående dagens jagt.

Morgonen efter hans återkomst till lägret egnade sig synnerligen väl till spårsökning och skjutning. En tung dagg hade fallit under natten, vinden blåste endast lätt, och det fanns ingenting, som hade kunnat störa elefanterne. Hans hade skickat en kaffer till vagnarna för att underrätta folket om den föregående dagens framgång och hemta nödig hjelp. Derpå bröt han upp med sina följeslagare till skogen, der elefanterne fallit. Utrustad med bila och knif, började han med Nquanes och sin vän Bernhards tillhjelp utskära den första elefantens betar. Då djuret hade fallit på sidan, intog det just ett för arbetet passande läge; Hans fattade bilan och gjorde en djup inskärning på hvardera sidan om snabeln, så att man kunde helt och hållet böja den tillbaka öfver elefantens hufvud, hvarigenom tandrötterna blottades. De senare blefvo nu bearbetade med bilan, och de i käken fastsittande delarna lossades medelst en bräckstång, som man förfärdigat af en stark trädgren, till dess tänderna hängde temligen lösa i käken och småningom kunde utdragas. Ungefär tredjedelen af huggtanden sitter fast i käken; denna del är ihålig, och senor och muskler måste först bortskaffas ur densamma, innan man lassar tanden på vagnen. Tänderna äro i friskt tillstånd ungefär tio procent tyngre, än sedan de blifvit torra. Medelvigten

12

af ett par goda huggtänder uppgår till hundra à hundrafemtio skålpund, men någon gång kan man påträffa en tand, som ensam väger öfver hundra skålpund.

Elefanterne uppehålla sig merendels i mindre befolkade trakter, i hvilka de infödde ännu icke ega några eldvapen, och stanna med förkärlek i sådana skogar, ur hvilka det skyggare villebrådet redan blifvit fördrifvet. Nu förekommer det ofta, att de engelske och holländske jägarne dödligt såra långt flera elefanter, än de verkligen nedlägga; dessa sårade djur uppspåras derpå af kaffrerne, som äfven drifva en ganska indrägtig handel med tänder. Icke sällan vänder ett jagtsällskap efter tre eller fyra månader tillbaka från en utflygt med två till tre tusen skålpund elfenben. Emellertid finnes det föga lockande till och med i ett sådant resultat! Det kan förekomma, att jägarne anlända till en trakt, som af någon orsak blifvit öfvergifven af elefanterne. Hästarne och oxarne kunna hemsökas af de icke sällan förekommande häftiga kreaturspesterna, så att till och med, när vagnarna äro fullastade, jägaren ser sig tvungen att qvarlemna dem för att begifva sig till fyra eller fem hundra engelska mil aflägsna bebodda trakter och der köpa nya dragare för att till sist vid sin återkomst möjligen upptäcka, att hans vagnar blifvit plundrade och uppbrända af främlingar och det qvarlemnade folket mördadt. Af allt detta ser man, att jägarlifvet i Afrika är mödosamt och fullt af faror, och om också vinsten tidtals är betydlig och man har att glädja sig åt många angenäma och lyckliga dagar, så är det dock icke en hvars sak och endast få kunna egna sig deråt. Äfven finnes det ett temligen betydligt antal höfdingar, hvilkas vänskap man måste vinna genom skänker, om man vill erhålla tillstånd att genomfara deras land; ofta bekriga desse

13

potentater hvarandra, och då tror sig en hvar af dem berättigad att plundra alla resande, som stå på vänskaplig fot med motståndaren. Till alla dessa faror och hinder, af hvilka den afrikanske jägaren ser sig omgifven, komma ytterligare de, med hvilka blodtörstiga rofdjur, såsom lejon och leoparder, och äfven giftiga ormar hota honom.

Sedan man befriat de fyra af Hans Stark dödade elefanterne från deras betar och dessa af kaffrerne blifvit lassade på vagnarna, förde Hans sina följeslagare till en rad låga kullar, vid hvilkas fot en flod slingrade sig fram.

-- Dessa kullar erbjuda oss en friare utsigt, och jag tror att trakten är en god elefantbetesmark. Vi vilja genomspeja slätten; kanske upptäcka vi några spår, som lofva oss nya framgångar.

Med dessa ord förmådde Hans sina följeslagare att komma med honom. Knappt hade de hunnit upp på den skogbeklädda toppen af en af kullarna, förrän Bernhard pekade på en lätt krökning af floden.

-- Der tror jag mig varseblifva en liten hjord, och, om jag icke misstager mig, finnes i densamma äfven gamla kraftiga djur med vackra betar.

-- Du har rätt, Bernhard, lyckan är oss huld. Låt oss vända tillbaka till lägret för att der öfverlägga om planen för vårt angrepp!