Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
HÄRDA TIDER
ungdom, och från hvilken man kommer ut som
gammal man, bruten och trött och obrukbar, sedan
man i den aflevererat alla sina krafter och största
delen af sitt hopp. Och man kan vara glad om:
mekanismen samtidigt med att den utkastar en
själf som obrukbart affall, på annat håll rullar
fram en duglig väf, där inslaget utgöres af våra
ansträngningar och ränningen af vår egen lifstråd.
— Det är en sorglig filosofi, sade fru von
Blume allvarligt.
— Det är storfilosofi, — lifvets krassa
mekanik! sade kapten Thoreld.
Junisolen sken in genom de öppna fönstren
i verandan, en varm fläkt med doft af äng och
sjö rörde i solfjäderspalmens stora blad, kapten
Thoreld såg förstämd ut, och fru von Blume
blickade med ett drömmande men energiskt drag ut
öfver trädgården, där syrenen stod i blom. Fröken
Louise bläddrade i albumen, och hon tycktes föga
berörd af den krassa mekaniken.
Det blef en stunds tankfull paus; man hörde
en humla surra i de utslagna blekröda
oleanderblommorna, och betjäningen skramlade med
silfver inne i serveringsrummet bakom matsalen.
— Jag filosoferar sällan, sade kapten Thoreld
— och det gör jag rätt uti. Min filosofi skriar
alltid mot min omgifning. Mekaniken passar illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
