Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
håkda tid ek
korn och råg högt på branterna. Den reslige,
stolte bonden, som lefde sitt oberoende lif på
Ka-levalavis och knappast kände till länsman och
präst, såg frostdimman nere i tjärdalen från sin
vackert utskurna förstugukvist och kände sig
trygg. Han hade skogar nog på åsarna att hugga
ned och bränna till svedjeländer, och han behöfde
icke gå ner i dalarna för att bryta mark och
odla kärr med dubbelt gifvande säd, som frosten
ändå skulle skörda. Det var sex mil skogsväg
till närmaste kyrka, och förde han icke själfmant
dit sitt tionde, så skulle herrarna knappast finna
vägen hitut att kräfva det. Här låg man icke i
kif med grannarna, ty det fans inga på milshåll;
här var bonden själf sin karga bygds urgamla
herre.
Längre nedåt sjöarna och de odlade bygderna,
dit tjärbåtarna styrde sin väg genom skummande
strömmar, långa mil utan ett enda årtag, stod
nybyggaren utanför sitt lilla pörte, som var stuga,
badstuga och stall på en gång, och skrapade sig
bakom örat. Frosten hade åter varit framme,
men det hörde så godt som till naturens egen
ordning, och jakten jämte fisket skulle nog gifva
det bröd, som frusit bort på den lilla åkertäppan.
Det var först längre åt sydväst, där bönderna
bygt byar och kyrkorna reste spetsiga tak med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
