Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håkda tider 187
Alen Lehtimaa blef snart skydd både bland
järnvägsarbetarrie och annat stadigt, bofast folk.
Alla kände till misstankarna, som hvilade öfver
honom, man såg på honom långt och sade honom
midt i ansiktet sina tankar, och det blef honom
snart svårt att få en enda brödbit att hålla lifvet
uppe med. Men han ville icke lämna orten, innan
han hade sin sak klar med Uram ofolket, och fast
ingen numera lyssnade till hans berättelser, lefde
hoppet segt hos honom att vedergällningens stund
snart skulle vara inne och att rättvisan skulle ha
sin segrande gång.
Han vågade als icke visa sig pä Kotkais,
sedan han vid ett besök där blifvit föremål för de
grofvaste beskyllningar, och sedan gårdsfolket pekat
ut honom med ett hån och en märkvärdig
skadeglädje, som rörde honom djupt i själen. När fru
von Blume efteråt hörde att han varit synlig på
Kotkais och blifvit bortvisad, förebrådde hon
gårdsfolket deras hårdhet och befalde dem att föra
honom till henne, när de sågo honom härnäst.
Men Lehtimaa hade dragit sig tillbaka så
långt från gärden som möjligt till enstaka
ödemarkstorp och utgårdar, medan han med
för-tviflans envishet hände fast vid sitt hopp att
allting snart skulle lösas upp till det allra bästa för
Kalle Pihls hustru och för honom själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
