Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hårda tider
22 1
karl, som drifvit honom ut att hungra i
vinternatten, — aldrig, — aldrig, — aldrig! Nu hade
han i en hel vecka som ett gräfsvin gömt sig i
potatiskällare och hölador, utan en bit varm mat
på mera än en vecka, alt under väntan att
hämdens timme skulle slå. Och hade den kanske
slagit? Jo, därborta i torpet satt hans falske
namnbärare och hade värme och mat och en
vacker hustru och ett stort torp, medan han . . .
Nej, — här skulle han skipa sin rätt själf, efter
icke den allsmäktige Guden engång kom honom
till hjäp. Ty om de än tagit allting ifrån honom,
sin vedhuggaryxa hade han likväl i behåll!
Han vände om och raglade som en rusig
mot torpet, som han nyss gått förbi. På härden
brann elden klar, och han såg otydligt någon
syssla invid den. Ledd af sin enda, stora,
brännande tanke gick han till stallet, hvars dörr icke
var läst och smög sig in. När det gick i dörren
gnäggade brunte, som trodde att hans husbonde
kom med natthöet till honom. I sin blinda
vrede tänkte Lehtimaa först tillfoga hästen något
ondt, men afstod från det genast, kände sig för
krubban, och den var tom. Således skulle Kalle
Pihl innan natten komma och gifva hästen foder,
och det skulle bli den sista gängen han gjorde
det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
