Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag ger fa-an i konsten, dét är lifvet jag vill åt,*
brusade den unge gröngölingen ut i ångest — så länge det står
kvar orubbadt, ja äckligare än någonsin i all sin upp- och
nedvändhet, så länge är det, måste det vara modernt att
tala om det. Här är ju som i en paltpudding hemma, svart
och trångt och igenlyckt af reaktion, lika ofritt som i
Ryssland, bara finare, godmodigare form — och så tänka sig
att de enda som kunde sjunga ut, de gå och fantisera om
blomster och rökelse, ha ha ha, glädje! Jo, det är ställdt
här i världen, så man kan glädjas!»
»Hvad hjälper ord mot människornas dumhet? För
resten är lidandet nödvändigt, våra skönaste blomster uppstå
ur lidandet, det är högre ändamål i världen än filantropemas
enkla hjärnor begripa.»
»Ofantligt bekvämt, jaha — för er, som ha det bra!
Tusan, ge folk bröd, ge dem rätt, ge dem frihet som
människor först, se’n kan man börja tala om lyx.»
Att han ännu orkade lägga denna skälfvande hänförelse
för utopier i dagen! Författaren smålog, han ansåg
Hoff-berg mindre skarp, än han väntat. Han hade legat för
länge ifrån.
»Skrif du något förstklassigt i din stil, men skrif större
saker, egentligen är det bara på talangen det beror.»
Det var ju också, hvad Ernst Hoffberg gick och rufvade
på. Hans stora arbete, som skulle väcka litteraturen. Alla
behöfde ju icke skrifva stora saker för att få namn, men
han behöfde det, endast hans talang kunde skaffa gehör
åt det otidsenliga han ville ha fram.
Vintermånaderna gledo undan. Han arbetade och led
kval. När han först lade upp planen, syntes den honom
så stor och säker i det lifsallvar, den innebar. Men då han
började utarbeta, började gripa motiven vid håret, famlade
han. Det var sagdt, ohjälpligt sagdt alltsammans. Ständigt
gycklade det grinande tviflet i hans öron: du biter inte får.
Tron på att hvad han hade att säga var tidens rätta ord,
hade förr lagt formen till reds för honom — formen, hvad
vore formen! Ordet, det stora, viktiga, som skulle fylla
människomas själar, vore nog att bära sig själf. Nu sökte
han efter teknik, som icke var han själf, efter form, som
icke var född efter hans diktarväsen. Ständigt jagade
honom detta: du måste ha mera, du har för litet att bjuda.
Bitar funnos, där han var helt sitt skapande jag. Han
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
