Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på, att alla må iå lefva. Hvad är att lefva? Det är allt,
hvad vi åtrå och vilja, hvad vi veta och hvad vi drömma.
Ni och jag och alla — i ett namn. Det är kropp, det är
själ, det är sinne, det är skönhet — det är bröd och det
är rosor. Jag vill nog, det ni vilja, jag ock. Men språnget
— språnget öfver dit — det för mig för långt bort från
de många, som först måste ha mat, mycket mat, aktning,
mycket aktning och frihet, de fribomes frihet, innan de
kunna njuta af rosor. Jag är trött — dödstrött af att se
dessa många kläda sig i våra aflägda fraser, våra
begagnade meningar, våra utslitna tänkesätt. Allt i andra hand!
Jag är trött på detta käbbel om konst och icke konst, jakt
efter nya uppslag på papperet. Jag ville taga tidshjulet
på axlama och välta det rundt, stjälpa det i diket — så
det blef kamp för något verkligt. Hellre lifvet intill
döden än detta rullande, rullande i kväfvande damm med
eyigt blå hinmel öfver. —
Så var dig själf, svara ni, tala. Men blott den kan vara
sig själf, som känner sig vara tidens man. Endast den
kan tala, som vet att tiden lyssnar. Jag kom från östern,
där mognade mitt hat — men tiden säger, att hatet är
för litet. Nu vänder jag stäfven åt väster, åt det land ni
alla förakta, emedan det ej bjuder rosor. Men med solen
vill jag följa, jag vill lefva lifvet än en gång, jag vill se,
om där icke till äfventyrs finnes något, som jag kan bruka
till ideal. Jag vill se, om där icke finnes något ’första
hand’ äfven för de många. Om jag förlorar eller vinner,
vet jag icke. Men ut vill jag gå att söka efter lifvet. I
nästa århundrade mötas vi — kanske.»
Han drog sig tillbaka men vände om.
»Tag dessa ord som af en, den där drager bort. De
äro lite stora, men den som ger sitt lif till insats har
liksom rätt att prata stora ord. Farväl.»
De reste sig halft upp, men han tog hastigt hatt och rock
och gick ut skälfvande. I parken glimmade ljus, och
cigarrröken silade genom den fina nya grönskan. — Har du
ljugit? bultade det i hans hjärna, Gud ske lof, att det blef
mening i det åtminstone. Det är så med ord. De gräfva
ned i själens virrvarr, välja och rata och plocka fram i
ljuset det begagneliga, som sedan, när det kommer ihop,
ser riktigt bra och harmoniskt ut. Men då orden födas,
stärkes hågen. Det är dock mitt, hvad som sägs, om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
