Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas lif, en med frun timmersaktigt långt hår blef känslofull,
hans ansikte brann — nåja, de flesta ville nog helst stå
väl hos töserna för att få krediten att gå sin jämna gång.
Plötsligt hörde mannen sin egen röst ropa ett skämt om
Schatz och god smak eller tur öfver till de fyra. De vände
sig genast om, häpna, tystnade, rodnade och släppte tagen
om flickorna, som skyndade ut spotskt fnissande. Det
verkade egendomligt på mannen, han förstod ej — visserligen
kände han inte skaran, men konstfolk var det, det visste
väl han, och sådant där förekom ju ständigt — kamrater
emellan. Åter grep honom känslan af ytterlig osäkerhet,
tillsatt nu med en prickande oro. Hvarför slog den
bedagade öfveruppasserskan sina lofvar just kring hans bord?
Gamla harpan skulle hålla sig på sin plats bakom disken.
Han tog sig öfver pannan, den kändes iskall och fuktig,
handen fubblade meningslöst på bordskifvan. Från de tre
tomma stolama bredvid gled hans blick skyggt mot
dörren — som i väntan.
De fyra därborta började att tala om konst. Mannen
gjorde en våldsam ansträngning att resa sig men föll
tillbaka stirrande. Småningom slappnade spänningen och
blicken sjönk in i sig själf, sällsamt strålande.
Hur hans ungdoms kraft rusade honom som ädelt vin!
Men hvad sitter han här och drömmer för, han har
annat att beställa, åh så mycket — hör hit.
— Hvad herm önskade?
Mannen såg upp på flickans näbbigt likgiltiga ansikte.
Hans blick var vid och blank lik en sömngångares. —
Naturligtvis pannomletten och en sejdel till. Och, tilläde
han förtroligt, ni minns: ägget förloradt, inte stekt. — —
Han var åter borta från det närvarande och försjunken
i sig själf.
Ja, ja, han måste hem nu. Därhemma väntar Ariadne.
Den varma och den kalla. Den lefvande och den döda.
Nej, lefvande, varma båda. Båda äro de hans lifs innehåll,
så småningom ha de blifvit det, allt efter som
omständigheterna drifvit honom in i ett höra, ensam med dessa två,
hans verk och flickan som skapat det med honom. Hon,
den okunniga, med de glada ögonen och det stora hjärtat,
hon den enda som förstår — därför att hon förstår honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
