Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eljest icke en, som inte tviflar, kanske ett par mena
väl, uppriktigt ängsliga, de flesta bara gyckla
förkrossande.
Så svalt och tyst det är uppe under det höga, stupande
taket. Hemma är kylig ro, utanför himlen och i fjärran
blåa bergen, af staden blott en gråhvit försvinnande rök.
Och därinne stâr Ariadne. D. v. s. han vet, att det är
Ariadne. De andra påstå, att det är en rå lerklump,
en olöst gåta, en värld, som aldrig lystrat till skaparordet.
Och aldrig skall göra det, därför att — naturligtvis vore
konsten fri, men den har dock alltid en gyllene regel och
den hade man ändtligen funnit. Aldrig hade man riktigt
funnit den förr och ännu mindre kunde antagas, att man
skulle finna den efteråt. Men nu, just nu. Han talar om
drömmen, som lefver i hans själ. De ropa på den gyllne
regeln. — I Herrans namn, det var väl åtminstone
tydligt att de, om inga andra, skulle se? Nej, säger han, nej,
inte alls, ni måste tro. Och om ni tro, skola ni se. Jag
ser för er, jag vet att här finns Ariadne, den verkliga
Ariadne, här finns längtan, som viger till döden.
De mena förstås, att han är galen, och så gå de. Ett
par smyga till honom som Nikodemus om natten, mot sin
vilja dragas de, kunna aldrig se sig mätta, förvirras, ana,
men tveka ändå — för den gyllne regelns skull.
Ja visst.
De skulle bara hört de fyra därborta nyss. Hur
öfver-lägset de dryftat den gyllne regeln, och nu, nu var den
gyllne regeln just hans tanke. Hans pinade, slitna,
blödande tanke, bara uppfiffad, välmående och rödkindad, litet
flegmatisk, så där som en fet, trygg borgarfru, som
längesedan lämnat alla bäfvande flickdrömmar bakom sig. Ha,
ha, ha — skämtsamt, inte sant? Gång på gång hade han
velat öppna munnen där han satt för att inlägga sitt ord
i ämnet men inte funnit det rätta. Så fort han ville säga
något, var det redan sagdt eller blef strax uttaladt af de
fyra, fyndigare och kortare, enklare och dock mer
genomträngande än han förmått, åh mycket mer. Men hur lugnt,
hur för gifvet togo de inte allt hvad han velat slunga fram
som ett stridsrop, ett ord att lefva och dö på. Så hade
han dragit sig in i sitt innersta själf, nu med, i en sorts
stolt besvikenhet, hvilken brände själen som is bränner
huden. Och han är glad, att han teg nyss. Dessa ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>