Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen stekte, och utan återvändo pinade honom törsten.
När allt kom omkring icke mycket bevändt med modet —
det var nog en stackars tröttkörd fan, som med dröjande
steg gick här och kastade snåla blickar in öfver
ståltrådsnätet på den saftiga härligheten innanför. Herre Gud, han
missunnade ingen människa deras goda — unnade bara sig
själf en smula godt med. Nära inpå brusade Brandewynes
lilla vattenfall. På en gång tycktes honom alltsammans
bekant, en af dessa förvirrande känningar, då man slungas
oändligt långt tillbaka i tid och rum — upplefver något
för andra gången. Hjärnan grubblade för mycket i
smält-hettan, det var eljes lätt att räkna ut sammanhanget.
För icke många månader sedan vadade han hemmastadt
i ljufligt daggstänkt gräs någonstädes hinsidan stora haf.
Han sökte blåsippor under fallet, som forsade i våryrsel,
medan hon, flickan med de ömma violblå ögonen, ropade:
ni väter föttema och får snufva och — åh, bry er inte
om det, för min skull.
Nå — gånget var gånget. På den tiden ansåg man
verkligen snufva för ett stort obehag. Fast han då just
inte skapades till mes, ville han hoppas. Om han blott
kom öfver den konstiga förnimmelsen af att svänga mellan
två slag af tillvaro, foten än här, än där. Ännu tyckte
han sig lika ofta vara den muntre studenten, bror med
Gud och hela världen, inte begärande bättre än att få lefva
lifvet af alla krafter — bara pengarna, pengarna. Om
dagen hade allt gått sin lugna, gilla gång, hemma sker ju
aldrig något farligt — men om nättema hade han drömt
sig kväfvas af något ovisst, tungt, tills han vaknat i
kallsvett. Så en dag hade han icke hållit ut längre med denna
oklara tillvaro utan svält, utan hårda öden, men också utan
minsta grand att hoppas på i universum annat än ett ökadt
skuldregister. Och så for han. Efteråt undrande hur det
gick till att steget verkligen togs. Det fanns något i
honom, som ibland ryckte sig loss så där ett tu tre. Men
Gud vet i allt fall, om han ej till sist går i kvaf. En
bildad mans resurser i detta land ... ja, man hade ju i
förväg förtalt honom den tragiska historien, men likt andra
trodde han sig just komma att skapa undantaget. Och det
såg det icke mycket ut till.
Där han trött hängde mot den höga järngrinden, blickade
han i dyster ironi ned på väskan i sin hand. Unga friska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
