Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid lika förtroendefullt, inga enskildheter, det behöfdes
ju strängt taget ej, bara att hans kamp var fruktansvärd,
och det förstod Dorrit godt. Aldrig bad han om pengar,
men hon sände naturligtvis ändå, och då svarade han, att
fast han hellre svulte ihjäl än begärde ett öre — hon borde
nu ha sett tillräckliga prof på hans stolthet — var han
dock skyldig säga, att om hon vetat, hur hennes pengar
underlättat hans kamp, skulle hon gråtit af glädje. Nu
hade emellertid lång tid förflutit sedan hans sista bref, och
just därför anade Dorrit, att han stod vid målet. Hon blef
ändå uppfinningsrikare i försöken att spara, satt hela
dagen uppkrupen i sängen och sydde till dagsljuset svann,
sina kläder, skräp godt nog för teatern och det närvarande,
lefde på kakao och torrt annandagsbröd, som var billigare,
och sade sig strängt, att ehuru lemonad var det bästa i
världen näst glace, var ingendera på minsta sätt behöfligt.
Med hvart luftigt plagg hon på detta sätt kunde lägga ned
i kistan, rann upp en ny och lycklig dröm, och en gång
skulle det tala till honom sitt vältaliga språk om, hur hon
velat följa honom i försakelsen, liten och obetydlig som
den var jämfördt med en stor mans strid för att slå
igenom med sitt bästa jag. Sista tiden hade det känts helt
underligt — som om han varit henne nära, det kom som
feber öfver henne att bli värdig och färdig, sin adress
lämnade hon till hvarenda människa vid teatern, dit han
skickat brefven och nu kunde han när som helst träda in. Hur
ofta hade hon inte målat för sig den stunden, hon var svag
nog att önska fru Mc Closkey, litet elak ibland, men så
präktig, till vittne på sin lycka och hans seger. Hvad
skulle hon haft att dölja? Kampen förstås, den angick bara
honom och henne, men hans trohet, hans storhet, de
tillhörde världen, och Dorrit unnade världen att få del af dem.
Det var åter en sådan där tidig morgontimme, då man
kunde tycka att ingenting borde försiggå, värdt att
öfver-vaka, men värdinnan prisade sin goda vana att under alla
omständigheter hålla köksdörren på glänt, när hon nu hörde
porten därnere sakta öppnas. Dorrit Allen kom långsamt
upp från förstugan — ja visst, hon hade ju i anledning af
en kamratfest stannat borta öfver natten och hemvände vid
sådana — för resten sällsynta — tillfällen alltid i ottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
