Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Mc Closkey ämnade just titta ut och säga ett vänligt
ord om ruggiga morgonfåglar — men drog sig obemärkt
tillbaka och kikade i stället genom dörröppningen.
Morgonfågeln bar sig nämligen en smula underligt åt. Hon tog stöd
mot väggarna, som om hon knappt orkat släpa sig fram, och
när hon vacklade förbi, kunde man trott att hon gick i
sömnen, så hvitt och stelt var ansiktet, så liflösa de
uppspärrade ögonen. Hvad i himlens namn — sjuk? Inte
föreföll lilla Allen vara någon fyllpuppa, men för en gångs
skull, herre Gud — yrket, sådan är världen.
Fru Mc Closkeys hjärna fortfor att arbeta under högtryck,
medan hon långsamt vände sig från dörren och omfattade
sitt trefliga, blanka kök, tekitteln, som surrade, hyacinterna,
som blommade, och husets herre, som fredligt studerade
morgonbladet, med en frånvarande blick. På en gång
glänste den till egendomligt: halft skadegladt, halft
för-färadt — hon slog ihop händerna och ropade eftertryckligt:
— Dear me, dear me, dear me!
Och som herr Mc Closkey visste, att bakom detta
oskyldiga älsklingsord kunde ligga en hel hop, som det var
tryggast att hålla sig utanför, gjorde han visligen inga
frågor, utan instämde genom ett mildt brummande.
Ja, så var det, att hon inte genast begripit — det hade
skett Jennie Mc Closkeys hjärtnupenhet, eller hvad det
skulle kallas, till trots, för solklart var, att det måste ske.
Stackare, slut således på roligheten, nå ja, människan finge
det ju hädanefter lugnare. Och ett kort ögonblick stannade
fru Mc Closkeys upprörda tankar vid miss Allens förbättrade
ekonomi och satte den i förbindelse med ett rum i första
våningen.
Men hvad hon sett ut i alla fall — som en slocknande
låga, tog hon det till sist så hårdt? Ofrivilligt såg fru Mc
Closkey sig om, nu fullt vaken. Värmen från den
välskötta elden, barnens joller inifrån nästa rum, hela den
doftande trefna tryggheten smög långt in i henne, och hon
tänkte en myndig husfrus tanke: om jag bara bjudit henne
på en kopp te.
Hela dagen höll sig Dorrit instängd, och den som
plikttroget lyssnade utanför, hörde tydliga suckar och
snyftningar. Ändtligen framåt aftonen frasade lätta kjolar
förbi platsen, där fru Mc Closkey sysslade, och hon hann
nätt och jämnt ut i korridoren för att öfver räcket se en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
