Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skepnad slinka utom porten. Då gjorde hon något som
för det första strängt taget inte ingick i hennes skyldigheter,
ehuru man kunde tänkas stå i ansvar för personer boende
under ens tak, och som hon för det andra inte visste hvad
det egentligen skulle tjäna till, men som i alla fall var
omöjligt att icke göra. Hon gled på mjuka tofflor upp till
vinden och öppnade med sin dubbelnyckel dörren till fröken
Allens kammare.
För att pröfva om något af festrus stannat i luften,
vidgade hon näsborrarna, men kände blott en stark doft af
klädkryddor. Och som hon ändå var stadd i
rannsaknings-ärenden och bokstafligen ingenting annat fanns att
undersöka, lyfte hon i oklar vetgirighet på koffertlocket. Kistan
var tom. Fru Mc Closkey sjönk ned på rummets enda stol.
Hennes första ingifvelse var saknad, de där dumma
läckerbitama hade varit förtjusande och hon hade
ingenting haft emot att beskåda dem lite närmare, i enrum.
Inte svårt för den, som sett så mycket af lifvet, att
förstå, hvart de vandrat hän. Pengar, pengar, det ville
alla ha, antingen behofvet trängde hårdt eller inte, när
utstyrseln inte längre behöfdes, kunde den ju först som sist
säljas eller pantsättas, det komme väl att dröja innan fröken
Allen härnäst ... Möjligt också att ilska, hämndlystnad
mot ödet: hvem kände inte det där? Kanske tålde hon inte
mer se skräpet för sina ögon. —
Ja ja, gammalt nytt.
Men att Dorrit Allen, just hon, så fort satt sig in i
sakernas förändrade läge, det hade Jennie Mc Closkey ändå
inte trott. Hon hade trott — nå, det gjorde detsamma,
alldeles detsamma hvad hon trott. Bara en sådan kärlek,
som den kvinnan visat till döda ting, hela hennes lilla
fågellif liksom samlade sig i den där strunten, ämnad att
behaga den hon höll kär, skulle man inte då förmodat, att
kärleken till den lefvande ... Åh, man förmodade mycket,
som ingen visste om, och som alltid och beständigt kom
på skam!
Det var så märkvärdigt tyst häruppe. En sparf därute
satte sig på glasrutan i taket och pickade och pickade.
Det föll något från ett par ögon, som stirrade framför sig,
och vätte handen i skötet — fru Mc Closkey såg ned,
mycket häpen, och torkade hastigt bort det objudna. Fast
handen hårdnat, var den liten och välskapad, och för länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
