Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dorrit höjde sitt hufvud som lyssnade hon till en aflägsen
musik.
— Och nu är det en sak jag har lust att säga er, fröken
Dorrit Allen, och jag ämnar också säga det och märk mina
ord: Om den där karlen, som ni i morse såg gå som en
slusk och leta efter köttben i soptunnan, om han blifvit en
aldrig så stor aktör, så hade han ändå varit densamme,
som den ni tyckte om, innan vi visste, om han skulle bli
det eller inte. Och dög han att tycka om då, så duger
han nu. Och är det så, att han inte dugat till det förut,
så tyckte ni om honom i alla fall, något annat var det väl
ni tyckte om då än storheten, hvar det nu satt, inte vet
jag, och det något sitter väl kvar, kan jag förstå. — Fy
för skam, den som har annat blod i sig än de här
amerikanskorna, den skulle hålla på hedern, och kanske finns det
en och annan ...
Fru Mc Closkey talade nu till en hvit, kalkrappad vägg.
— som skäms för alla lata fruntimmer, som lägger sig
på karlama — så pass att — för att betala en sorts skuld
liksom, så gör hon hvad hon inte behöfde, hvem vet det?
Ingen, och . . .
Men här ändtligen blef fm Jennie Mc Closkeys forsande
tal afbrutet af det tunnaste, pipigaste, lyckligaste lilla
fågel-skratt i världen, och något beröfvade henne jämnvikten, så
att hon åter föll ned på stolen. Där hölls hon fast af ett
par armar, och vid hennes fötter låg Dorrit och grät och
hviskade de mest osammanhängande ord, som i ödmjukhet
någonsin utgått från en kvinnomun.
— Åh rara, jo, jag vet, nu förstår jag, det är bara
snällhet — hela dagen har jag tänkt på er, ni som är stark och
stor, och så fick jag kraft — till det och det var nog mest
min skull, för jag tvingade på honom biljett, och folket i
västern är verkligen inte långt hunnet, om han i stället
stannat kvar här, kanske — jag ville slippa undan, jag,
slippa vara, slippa göra något, slippa tänka, bara lefva stort
på hans härlighet som en snyltgäst — hade förstås blifvit
ändå dummare och mindre än jag är. Skäms, Dorrit Allen,
när han väl hunnit målet, hvad i all världen skulle han då
med mig? Nu behöfver han mig just — i kampen.
Fru Mc Closkey sköt henne ifrån sig. Hon såg på den
späda figuren sällsamt genomträngande.
— Hvad menar ni? .hvad tänker ni göra? sporde hon kärft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
