Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med någon, skyndat ut, och då denna någon icke funnits
till hands, väl ock varit svår att finna, gått in på ett första
klassens värdshus. Sorglös och drömmande satt han här i
sin sluskhabit — allt värdt mynt var redan omsatt i sådant
— och kände värmen och lyxen smälta in i sin stämning,
njöt så gränslöst af att lefva, njöt med den uthungrades
glupska fantasi och med framtiden som bakgrund. Och
utan att ha ämnat det — kanske blossade fåfängan upp,
då han märkte gästernas tveksamma leende — beställde
han den ena rätten efter den andra och tömde en flaska
gammalt fint vin.
Om morgonen, genast han slog upp ögonen, stack det
skarpt till i honom: din sista mark och din sista vedpinne.
Han visste ju, att frost kunde väntas, att ateliem måste
hållas varm för lerans skull, och att fem dagar återstodo,
innan utställningen tog emot. Hade han varit vansinnig?
Hade han för ett ögonblick mist förstånd och minne? Var
det ödet, det lömska, grymma, som väntat just på detta
ögonblick för att slå till?
Nu voro två af dessa dagar gångna, han köpte i går
bränsle för sista pfennigen, sedan han kalasat på en bit
korf och bröd. Och i dag?
Nå, detsamma kunde det göra, han skulle frysa förr än
hungra ihjäl. I natt låg han i en tunn pläd, täcket svept
om sin andes barn, pinnarna finge sparas på, fast äfven
det var meningslöst, då undergångens timme redan kunde
räknas ut. Vännerna? Åh, de voro trötta på att hjälpa.
Om han droge dem in i den nakna verkstaden och ställde
dem framför sin strålande skapelse, skulle de icke tro sina
ögon — blott framgången kunde numera gifva dem mod
härtill. Dessutom hade han flytt till denna främmande
stad, alla tankar, alla handlingar länge samlade kring det
enda: vara färdig i rätt tid för den stora dagen.
Hans sista hopp. Ty han orkade ej längre kämpa.
Dö, dö, dö.
Ordet ljöd i hans inre hörbart, tyckte mannen, och fylld
af klangen som af en stingande smärta, ströfvade han in
på lifligare gator. Småningom slöade hjärnan till, på
pannan bröt fram kallfukt och benen blefvo matta. Han stödde
sig mot en vägg ocji sträckte ut handen. Det var en
alldeles mekanisk åtbörd, företagen som i hypnotiskt
tillstånd, framtvungen af rösten, som nu ideligen skrek i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
