Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, — tiggaren rörde sig fortfarande ej. En rysning
lopp igenom konstnären — var denne usling då fastvuxen?
Och i på samma gång hastig, vanvettig rädsla för att få se
honom göra en rörelse tog konstnären, utan att släppa den
andre med blicken, några ljudlösa steg mot trappan.
Därpå skyndade han, så fort han förmådde, ned och kom på
en sidogång in i kyrkan bort till pelaren. Han nalkades
på tåspetsarna, ett stycke ifrån stodo människorna med
böjda hufvuden kring kistan, under det orgeln dånade fram
sluthymnen. Mannen såg spanande mot golfrutan.
Det var ett guldmynt.
Ett äkta tiomarkstycke — han såg det genast.
Blodet susade i öronen, så att han knappt hörde.
Med skospetsen förde han långsamt myntet in åt
närmaste bänk, lutade sig som till bön och slöt handen om
skatten.
Den var hans.
När han reste sig, stod porten till gatan på vid gafvel,
och solskenet flödade utefter golfvet. Begrafningsföljet
gjorde sig i ordning att tåga ut. Men främst gick
konstnären. Med raska steg, tillbakakastadt hufvud och ett
leende om läpparna gick han mot soldiset. I grådasket
däruppe på läktaren skymtade tiggarens fula skepnad — ja
visst, han skulle dela med sig af skatten, det var klart,
ehuru den, när allt kom omkring, inte var så stor heller i
betraktande af allt, den måste räcka till för. Ett ögonblick
hade han ämnat gå dit upp och tillsäga tiggaren att följa
sig. Men det vore oklokt, ja, hvem vet, farligt? Han kände
ju inte karlen, denne kunde vara en skälm, som helt enkelt
rykte till sig myntet och satte af. Eller började väsnas och
pocka på för mycket, ja, kanske skulle han bråka och
kalla det för stulet gods. Ingenting omöjligt. Den stackarn
rymde nog ej fältet, innan myntet hunnit växlas.
Hvad hans drömmar nyss syntes honom aflägsna. Han
log. Han förstod dem godt, de voro dödens förtrupp,
kanske skulle de en gång vända åter. Men det hade han för
närvarande inte att göra med. Döden hade ju flytt för
lifvet. Det var inte så mycket pengarna som fast mer det
betydelsefulla, som låg i att ödet lät honom finna dem, att
lifvet kräfde honom tillbaka som sin tillhörighet. Han hade
utsetts att lefva, nu visste han, att också segern skulle
blifva hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
